Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
Vilka hans ungdoms husgudar voro, är inte
svårt att upptäcka: där skymta i skön och
dekorativ ordning Baudelaire och Mallarmé,
Oscar Wilde och Levertin. Man kan inte
begära av tiden, att den skall stå stilla; den går
sin gång obönhörligt: mycket damm har
fallit över den gripenbergska ungdomslyrikens
praktföremål; orkidéerna sloka i ett hörn,
juvelernas glans har mattats — kanske de i
grund och botten inte voro så alldeles
tvättäkta ? — och de vestaler och hetärer, den unge
skalden som ett rättroget barn av sin tid
besjöng, förefalla nu så underligt främmande.
Av rytmens silver och rimmens gull
och längtans lysande lågor
vi resa en stad, som ej störtas kull
av tidens larmande vågor
heter det i en av skaldens tidigare dikter. Där
talas om hållbara metaller, men det motstånd
som Gripenbergs tidigaste lyrik kunde erbjuda
tiden har i avsevärda stycken visat sig vara
tör bräckligt. På den tid, det här är fråga
om, talades det ofta och ingående i skaldernas
häften om hur trött man var. Det är att
lägga märke till, att den spleen, Gripenberg så
ofta låter komma till uttryck i sina
ungdomsdikter, ingalunda är libertinens ledsnad över
lustans ovaraktighet; fastmer är den ledan
över att ett övermått av friska och brukbara
krafter dömas till overksamhet och ej få sitt
utlopp. Direkta, okomplicerade, ja, hart när
gymnasiala uttryck kan denna hämmade
livskänsla få i en dikt som den följande:
Jag ville rida till strid, till slag,
där susande svärdshugg ljunga —
jag ville ensam på skogssjöns strand
om längtan och saknad sjunga.
Jag ville kyssa till blods en mun
i darrande vällustdvala,
jag ville trycka en helgonkyss
på händer, vita och smala.
Kavaljeren och trubaduren skulle i tidens
fullbordan få sin ungdoms längtan efter
äventyr — åtminstone vad den martialiska sidan
beträffar — i rikt mått uppfylld. Verklighetens
bistra äventyr mötte han år 1918 i Finlands
frihetskrig. Vad denna frihetskamp betydde
av frigörelse för bundna krafter hos denne
poet kan väl knappast överskattas. Lungan
fylldes med frisk luft; en fläkt av kärvhet
och storhet slår emot oss ur den poesi, som
han under denna vanskliga och upprörda epok
diktar. Det är soldatpoesi i släkt med Kör-
ners, Thomas Campbells och Runebergs. Det
artificiella, som präglar så mycket av hans
första lyrik, är med ens försvunnet. Borta är
all sensuell glöd, all lättköpt charme.
Linda-gulls sentimentale och smäktande
månskenstrubadur —• som sådan högst umbärlig —
utbyter mandolinen mot karbinen och blir
pliktens och kallets, mannahederns och
tapperhetens stränge sångare. Vem av oss — han må
tillhöra vilken fraktion som helst, vara
pacifist, aktivist, ghibellin eller guelf — ville
förneka, att bytet var välbetänkt och att
förändringen var uppbygglig att bevittna? Man
skall se dessa dikter mot bakgrunden av
poetens föregående maktlösa och passiva, i arm
dröm förrunna år för att få det riktiga
begreppet om deras verkliga värde; att gå från
självupptagenheten, att underordna sig en idé,
att »vara en länk i det hela», att »tänka
enkelt, klart och kort» — vem ville kalla det
för korttänkt?
Det var som att bli ung på nytt,
när krigstrumpeten ljöd,
det var som om allt mörker flytt
och mäktigt blodet sjöd.
Det var liksom att kasta av
allt tungt som själen tryckt
och dränka i ett vredgat hav
allt gammalt, fult och styggt.
Det kändes som att lägga bort
sin gamla slitna själ
och tänka enkelt, klart och kort
och vara sund och hel.
Det var att vilja endast ett,
blott det som plikten bjöd.
Det var så enkelt, skönt och lätt,
när krigstrumpeten ljöd.
Gripenbergs senaste lyrik är den resignerade
finalen efter de militäriska dikternas
patetiska agitato. Vid gränsen är titeln på hans
senast utkomna diktsamling, och vid gränsen
mot höst och skymning äro dessa dikter
tillkomna. Om plikt och heder handla många av
dem. I dikten »Vid brasan» raserar
Gripenberg sina aristokratiska murar och blir i god
mening demokratisk i sitt förhärligande av
»de män som på sin bana ej /så högt ha nått/
men på den post dem ödet gav/ ha troget
stått». Man vill som kommentator endast yttra
att denna för Gripenberg ej alldeles vanliga
attityd är lika vinnande som klädsam. Som
det yppersta i denna diktsamling framstår
eljest det bittra och fyndiga poemet
»Kortleken». Temat är välkänt, variationen är ny, och
poemet är i sin helhet signifikativt för
tonläget i Gripenbergs senaste poesi:
22 I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
