Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes E d f e 11
Och ruterknekten talar
om kärlek och ung amur,
och skryter med sina bragder
och sin krigiska bravur.
Han gäspar ofta och länge
och vrider sin knävelborr,
ty slut är vinet i kannan
och hans skrävlande hals känns torr.
Och spaderdamen i siden
och puffar och brokad
hon talar också om kärlek,
men är ändå inte glad.
På kinderna dammar pudret,
och blicken är släckt och grå;
det gamla och vissna spöket
kan ej mer en älskare få.
Och hjärterkungen snarkar
i krona och julbocksskägg
och stöder den krokiga ryggen
mot salens dammiga vägg.
Han drömmer om forna bedrifter,
om hornlåt och vapenbrak,
om solbelysta slagfält
och halvmörka kvinnogemak.
Då reser sig klöverässet
så svart som ett kors på en grav
och säger: Ödet tager
igen vad det en gång gav,
och allt som var ungt och lustigt
och uppfyllt av liv och doft,
blir snart bara papperslappar
och sopor och skräp och stoft.
*
Om det ovanskliga värdet av Sigurd
Agrells filologiska insatser kan väl bland
sakkunniga ingen oenighet råda? Om hans
sällskapliga och allmänt representativa
egenskaper torde väl meningen knappast vara mer än
en; om halten av hans poetiska gärning,
däremot, kunde man väl med fog anmäla ett
mera tveksamt omdöme. Tar man del av den
volym Valda dikter, som skall innehålla
essensen av hans lyriska alstring, framstår i varje
fall bilden av en egenartad personlighet. Som
lyriker följer han strikt och strängt den
linje, som i seklets början också representeras
av Gripenberg. Det är blott att iakttaga, hur
hos Agrell sensualismen är åtskilliga grader
mindre het än hos den aggressive finländske
baronen, känslan mera vag och böljande,
tonen mera vek och sordinerad. Exotismen,
flykten från verklighetens mark in mot drömda
revir, den preciösa formkulten, allt detta har
Agrell gemensamt med den unge Gripenberg.
»Ädelstenar och stjärnor», »Indiska dikter»,
»Antika kaméer» : med sådana titlar för
ögonen borde man väl ungefärligen ha klart för
sig det agrellska sonettsmidets konsistens och
karaktär. Sitt värde och berättigande får en
diktning av denna art framför allt genom sin
patetiska och oegennyttiga strävan efter en
ädelt slaggfri och rent skuren form. Det
finns i Agrells Valda dikter många till meter
och materia solida poem. Hans bästa
sonetter ha något av den metalliska faktur, som de
franska parnassisterna förverkligade. Om
verkligt vitala angelägenheter säga oss
likväl dessa dikter skäligen litet. A thing of
beauty is a joy for ever. Förvisso. Ett smycke
förblir ett smycke, men dess skönhet är en
smula kylig, och är det — oavsett
marknadsvärdet — överlägset exempelvis maskrosen,
skulle denna överlägsenhet vara att söka däri,
att maskrosen är så förbålt vanlig, ja, så
allmänt förekommande, att den inte
tillnärmelsevis kan tänkas tillfredsställa den
världsfrån-vände drömmarens eller den estetiske
liebha-berns skönhetstörst.
*
Den art av romantik, som Fredrik
Vetterlund företräder, är så förvillande lik den
nyromantiska strömningen i vår litteratur, att
man vid läsningen av hans dikter tror sig
förflyttad ett sekel tillbaka i tiden. Att just
Vetterlund ger anledning till sådana
kronologiska reflexioner borde minst av allt vara
ägnat väcka förvåning. Han har, som bekant,
dokumenterat sig som en av våra mest
initierade Atterboms-kännare och har i en följd
av hängivna studier och dikter framträtt som
en den nyromantiska idealismens trofaste och
omutlige vapendragare.
Hans diktning omspänner nu en tidrymd av
mer än tre decennier. Sådan han var, då han
först framträdde, sådan ter han sig i stort
sett också i sin senaste diktsamling, som bär
titeln Ödesstjärnor. Dagern som faller över
hans landskapsdikter är densamma, vare sig
de — som sedan gammalt — besjunga
halländsk hed eller — som nu — gottländsk kust.
Provinsiellt inriktad har han emellertid i
strängare mening aldrig varit. Det ligger i
sakens natur: den som med större intresse
diktat om molnsyner, skuggor och dagrar än
om jordbundna och rotfasta ting, kan väl
aldrig bli fastare förankrad i någon särskild
provins. På en romantikers sätt går
Vetterlund i sin diktning också på upptäcktsfärd i
det i tiden avlägsna, i historien. Det finns i
hans sista bok ett knippe dikter, som bär
titeln »Kärlekssägner i blixtljus». Tre av dem
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:07 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1931/0252.html
