Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Memoarer och brev. Några böcker ur julfloden. Anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg- Nordensvan
o
ges kronprins Karl Johan och den sköna
gossen prins Oscar, och i akademiska kretsar
lysa Amalia von Helvig, som kom från
Goethes Weimar, och grevinnan Matilda
d’Orozco. Och Geijers vidder voro stora nog.
Två släktled röra sig i denna tids
Uppsalavärld, de gamla, som växt upp före eller
omkring sekelskiftet och upplevat
omvälvningarna i Frankrike och 1809 års
brytningar i Sverige, aristokrater av olika kaliber,
bland dem åtskilliga, som förlora på att ses
på nära håll, karriersökare och
halvbegåvningar, både kvicka och dåsiga,
överklassdamer, som av smak eller tvång odla
sparsamhetens dygd men som läsa Rousseau och
omsider även Kirkegaard, och det unga släktets
flickor, som gå i hushållet hemma, sjunga
smäktande sånger till gitarren men
dessemellan ivrigt idka sällskapsliv. I lärdomens
högsäte är det naturligtvis ej häller brist på
ungherrar, begåvade, känslofulla, poetiska
drömmare, som på sina vindskammare plugga
på examen, dikta högstämd vers och skriva
provpredikningar och akademiska
avhandlingar och som under ljuva somrar svärma i
naturen, idka vänskapskult och uppleva
arkadiska idyller i herrgårdar och prästgårdar.
Albert Hanssons omfattande och
innehållsrika »personskildringar och
törnrose-rier» Ur romantikens sekretärer ge en allt
igenom intresserande inblick i tidens
uppsalaliv.
Man återknyter här bekantskapen med
Malla Silfverstolpe, bosatt i Uppsala intill
sin höga ålderdom. I den tryckta upplagan
av hennes levnadsminnen behandlas tiden
efter 1830 relativt fragmentariskt, man får
detta skede här belyst mera omfattande och
ingående. Malla var, som bekant, en
temperamentsfull och oförsiktigt frimodig gammal
dam, i sällsynt grad levande och i sitt
känsloliv ung vida längre än dylikt anses
passande. Hon var en sökande ande,
ständigt i behov av förståelse, hjälpsam, tacksam,
uppoffrande. Hon blev snillenas väninna,
förtrogna och biktmoder, mot sina unga
skyddslingar snarare tantaktigt än moderligt
deltagande. Det händer att de orsaka
henne bekymmer och att hennes beskydd blir
härsklystet och svartsjukt. Böttiger talar på
äldre dagar om hennes »brusande passioner».
Någon gång kan hon själv inse att hon blir
en smula löjlig — »tokiga gumma, skall jag
aldrig lära mig att vara gammal!» läxar
hon upp sig själv, då hon ej kan dölja sin
»vänskap» för unge Böttiger. Hon är vid
detta tillfälle 49 år, föremålet för hennes
passionerade vänskap är 24.
Paul Fröbergs studie Smärtans oeli
kärlekens kavaljer ger med stöd av mestadels
hittills opublicerat källmaterial en
intresserande framställning av den unge Böttiger
som individ och tidstyp. Han är den
begåvade unge poeten och drömmaren,
känslofull, lättrörd, ömtålig, i behov av vänskap och
förståelse, melankolisk och gråtmilt svärmisk.
Lätt itänd och betydligt bortklemad övar
han sig med välbehag som kurtisör och
som salongshjälte, poet, dandy och
petit-maitre. I tidens vittra salonger rörde sig en
begåvad ung man av hans läggning som
fisken i vattnet. Geijer fann honom »affekterad,
fåfäng och pjunkig», men Malla glömde
inför hans själfulla blick och inför hans täcka
verser till andra föremål sina år och
erfarenheter, blir brydd och orolig som en ung
flicka, och när han omsider visar sig
kallsinnig och drar sig undan lämnar han efter
sig luften i den gamla änkenådens förmak
full av »vårsuckar». Han förstår att göra sig
intressant och söker mäktiga beskyddare, han
är det unga snillet, som ej prosaiskt reser
utomlands som andra utan som beger sig ut
på pilgrimsfärd eller går i landsflykt. Han
blir ej mindre intressant därför att hans
hälsa är så ömtålig. Klokt beräknande
utnyttjar han sina möjligheter, »gjorde av sig
allt vad göras kunde», yttrade en samtida.
Malla kallar honom en gång, då han ej
längre behöver hennes »överflödsvänskap»,
sin »sista ungdomsdröm», en annan gång sitt
»hjärtas adopterade son».
Ur romantikens sekretärer har forskaren
sammanställt en vidlyftig — här och var väl
vidlyftig —• samling brev från Mallas
anhöriga, från hennes halvsyster Gustava
Wrangel och dennas döttrar. Gustava skildrar sig
själv i otaliga brev till Malla. Hon ser upp
till sin snillrika syster, själv är hon
klar-tänkt, livlig, känslig, intresserad och
temperamentsfull, och hon skriver gärna och skriver
klokt om allt och alla. Liksom Malla kan hon
se tillbaka på ett mindre lyckat äktenskap,
men hon åldras ej i ensamhet. Hon slutar
som en urgammal mormor, omgiven av
ungdom, som ej gillar den åldriga damens
världsliga intressen. Född 1773 hade hon växt upp
under Gustav III :s tid, och hon upplever
Karl XV :s kröning, avlider 1862 vid 89 års
ålder.
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
