Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Memoarer och brev. Några böcker ur julfloden. Anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensvan
Marika Stiernstedt.
parisare — ioo sidor text och bilder ägnas
åt ynglingens mycket underhållande minnen
av la ville lumière. Efter sin återkomst
håller han sig hemma i svenska bygder, framför
allt i stockholmstrakten, där sommarnöjesliv
i glatt sällskap idkas och där han
sammanträffar med alla märkliga män och sköna
damer. Läsaren får även en påminnelse om att
en stor och ojämförligt lyckad skandinavisk
utställning hölls i Stockholm sommaren 1897.
Boken är skriven med vad man kallar en
flytande penna, ofta i tämligen invecklade
satser. Uppenbart är att författarens intryck äro
nedskrivna långt efter sedan han upplevde
dem — man önskade ofta nog få höra hans
omedelbara intryck, även om dessa ej alltid
blivit bestående. Man kan även beslå sig med
den invändningen att han snuddar väl lätt
förbi företeelser som varit värda ett mindre
flyktigt omnämnande. Men detta sistnämnda
tycker man ofta nog, när man läser andras
minnen, särskilt av händelser av vilka man själv
har något personligt minne.
Från sin studenttid har Carl Laurin i gott
minne fröken Marika Stiernstedt, »den
vackraste flicka i Uppsala». Den unga
damen å sin sida minns honom rätt väl, han
var en av de studenter, som »det var något
litet särskilt med». Och han »talade gärna»
på den tiden.
Utan tvivel var det ej så litet särskilt även
med fröken Marika. I sin memoarbok med
den lustiga titeln Adjö viin gröna tingdom
avslöjar hon sitt unga jag med älskvärdaste
uppriktighet utan spår av viktighet och med
en lagom och klädsam tillsats av självironi.
Hon biktar till och med den betänkliga
ungdomsförvillelsen, att hon en gång på en
ångbåtsresa slog vad med en väninna om att hon
skulle locka en ung dandy att fria och när
detta utan svårighet lyckades inte på länge
kunde komma sig för att underrätta den
unge mannen om att det inte kunde bli något
av med det där, de talat om på ångbåten. Hon
hade helt enkelt inbillat sig vara en
överlägset kall världsdam av Bourgets
salongshjältinnors typ och fann sig nu i egna ögon
ömk-ligen tillstukad. Hon kan vara spydig mot sig
själv, men mot de medmänniskor, hon
omnämner, är hon betydligt överseende, någon
gång undvikande att tillmötesgå en elak
läsares väntan.
Innehållet i dessa skildringar från det
gångna århundradets slut måste naturligtvis
beröra klyftan mellan gammalt folk och
ungdom vid denna tid. Några allvarliga
brytningar blir det dock ej fråga om.
Föräldrarna äro olitterära men allt annat än
inskränkta, fastän de av instinkt eller efter hörsägen
avsky moderna författare. Den unga fröken
lever i Uppsala mest i militärkretsar med
relativt stränga regler för danskurtisen —
hennes tillvaro avbryts för övrigt av ett par
resor till kontinenten, av intryck från
familjeliv i Frankrike — en effektfull motsättning
till interiörerna från Uppsala — och från
besök i Monte Carlo och i Aix-les-Bains, där
hon djärvt kastade sig in i hazardspelet och
vann för att sedan förlora och bli tvungen
att låna reskassa av spelbankens intendent.
Hon skyndade skamsen hem till Uppsala,
betalade sin skuld till spelbanken och gjorde
aldrig om besöket där.
Följer så debut i stockholmslivet och
litterära kretsar. »Så småningom händer något
avgörande» : förälskelse, förlovning, giftermål
o. s. v. Om ett äro vi alla ense, inte är det
en 80-talistiskt frigjord litteraturkvinna som
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
