Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gerda Lundequist. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Wahlgren
Goodwin.
Tora van Deken. 1016.
de onda, de brottsliga typerna har
skådespelerskan gärna framhållit de försonande
dragen, ansvarslösheten, förutbestämdheten.
Syndfullheten har icke alltid fått övertygande
pregnans. Carl Laurin skriver om
Maeter-lincks Maria Magdalena: »Den stora
sorgespelsskådespelerskan fru Gerda
Lundequist-Dahlström var som väntat bäst, då hon var
dygdigast. —■ I motsats till den franska
krönikören önskar man att denna Magdalena
aldrig varit syndig.»
Framför allt har skådespelerskan vid
utformandet av dessa kvinnokaraktärer starkt
betonat brottslighetens ursprung i kärleken. Så
i Lady Macbeth. »Hon drives till den hemska
handlingen endast av sin kärlek till mannen»,
skriver Sven Söderman i fullt instämmande
med skådespelerskans uppfattning. »I stäl-
let för Macbeths demon framställde fru
Lundequist hans hängivna hustru, vilken i all
sin brottslighet dock är en kvinna som älskar,
och då hon går bort har man en känsla av att
hon gjort sa sträng bot, att försoningen för
henne både är möjlig och berättigad. Hon
rör, och man vet att det är något gott som
drivit henne till det onda.»
Av det antika dramats hjältinnor har
Gerda Lundequist märkligt nog endast framfört
en enda på scenen, Antigone. Den
monumentala gestalten, stämmans bärkraft, de stora
laterna äro ju utomordentliga egenskaper för
detta område, och det är väl också närmast åt
det hållet de, som ännu vänta på förnyad
kontakt mellan Gerda Lundequist och scenen,
vända sin förhoppning.
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
