- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionde årgången. 1931 /
266

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ril b e n G .s ön Berg

ning, men både kynne och motiv voro helt
olika dennes. Dock kunde hans dikter
likaväl som Frödings kallats: Gitarr och
dragharmonika. Ungdom, hälsa, livstörst är
dessa dikters signatur. Den centrala dikten
är »Kilak», om en önskegestalt, skalden
som står högrest mitt i kvinnosvärmen och
med sina sånger öppnar hjärtats
»rostgrodda dörr», låter livets bländande sol
återtändas i domnade själar. »Sjung, o
Kilak! Gärna vi andra tiga, all vår stumma
lidelse ger du röst», heter det som ett
program för honom själv. Skalden vill vara
de ungas sångare: »Det tvång vår
sjudande ungdom bar vi lösa i kväll och
naturbarn vi leka.» Han spelar för bygdens
ungdom »allt vad friskt mitt hjärta känt i
gröna marker». Kraft utstrålar hela hans
väsen, även när han biktar att hans blod
är längtanssjukt och ungt. Den ogrumlade
lyckans tid ligger bakom honom. Men
ännu finns det bara ett problem i hans liv:
kärleken. Han har älskat och älskats, älskat
och försmåtts, älskat och svikits. Det
första mötet är ett minne blott, och hur stark
hans lidelse bränner, ljuder från hans
»glada instrument» också en bitter och djupt
vemodig ton, som icke är den vanliga
ynglingamelankolins. Livet har redan lärt
honom, att längtan, »väntans tider» kanske
är det högsta, lyckodrömmen mera
lycko-givande än lyckan.

Han tillhör och är stolt över att tillhöra
bondeståndet, de oberoende, de ringa. Han
hyllar med kärlek och vördnad »Fäderna»,
som bröto åker på älvstranden och malm
ur gruvan och som »levde i ringhet och
frid». Om hans dikt får klang av storm
och älv, ljus och toner från milsdjup skog
och fattig hed, manliga och djärva tankar,
är det därför att den ger ord åt vad hans
förfäder sjungit tyst »vid yxans klang,
bakom fora och plog». Han hade varit
skolast, men hans mod hade knäckts av
formler och glosor, han vill byta dräkt, bli
slåtterkarl och draga »lantliga blaggarns-

hosor» och för sin matmor sjunga
bond-rim och sonetter. Ståndsskillnaden mellan
honom och hans kära kräver offer av
henne: hon skall »axla hans ringhet glatt»,
i brudkransen skall han fläta in ljung från
magra hedar, så att hon ej glömmer »hans
börd och hans barndomslott». Och likväl:
hon blir icke hans hustru; när den han
kyst och kallat sin står brud, är han blott
en spelman i följet och gnider, bitter till
sinnes, brudkvällsmarschen pä fiolen.

Gud nåde den, vars hand är tung,
då glädjens bud hon sprider,
den som är fattig, glömd och ung
i dessa fröjdetider!

Han har också ogillats av herrskap och
stadsbor för sina bondrim, och när han
spelat och sjungit bland stadens gråa hus,
ha spotska läppar lett och hånat: »Dina
bonddrängsvisor —.»

Känslan av ett avstånd mellan honom
och en stor del av den värld som mötte
honom i Stockholm levde länge stark hos
Karlfeldt. Han erfor ett främlingsskap,
som han inte ville övervinna. Att assimilera
sig med societetslivet var honom omöjligt,
och han sökte på allt sätt undgå stora
sällskap. Under de första åren av sin
Stockholmsvistelse hade han några gånger varit
gäst i en sammanslutning för litteratur och
sällskapsliv, S. F.-klubben. Tillfrågad om
han ville mottaga inval däri, avböjde han
med orden: »I känslan av hur olika min
ställning och, förmodar jag, även
livsuppfattning äro med de allra flesta
ledamöternas skulle jag nog ej kunna känna mig
riktigt hemmastadd där.» Denna
motsättning mellan honom och stadsmänniskorna,
mellan Dalarne, där han var rotfäst, och
Stockholm, där allt möjligt störde och
förstämde honom, skapade en ständig
spänning i hans själ och drev honom hemåt och
inåt. Liksom för Selma Lagerlöf den bittra

266

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1931/0300.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free