Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Axel Karlfeldt
Fot. Karl Lärka. Sollerön.
Sånggården i Sjugarebyn, E. A. K a r lf e l d t s s o mm. a r h e m.
saknaden efter ett älskat hem vart
drivkraften till Gösta Berlings saga,
strömmade Karlfeldts lyrik fram i mäktigt flöde,
när han stod skild från hem och hembygd,
en främling på en främmad strand.
»Fridolins visor» (1898) och »Fridolins
lustgård» (1901) betyda samma utveckling
från den första samlingen som Nya
dikter gjorde för Fröding. Det är samme man
som »Vildmarks- och kärleksvisor»
uppenbarade, men han står nu i sin fulla
sommar. Det är en stor orkester i hans vers,
han känner sig som suverän över ett stort
rike, det strålar och lyser ut mot fjärran
horisonter. Hans medvetna kraftkänsla får
uttryck som konstnärsskap, inspiration. Han
kallar sig Rimsmeden, som står gömd och
ensam vid sitt städ. Ur hemmets gruva
och på egen svedja har han hämtat både
sitt järn och sitt kol, längtan har blåst på
ässjans eld, han är lycklig — »varm av id
och hälsa». Om den jämvikt han nått,
vittnar icke bara den frigjorda humorn utan
framför allt att han nu kan gestalta till
dikt de tyngsta erfarenheter och de hetaste
smärtor, som plågat honom:
Hur var ditt liv? — Det var storm och nöd
och kamp i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.
Lidandet har icke bräckt honom, han
har böjt sig under riset och är ödmjuk
inför Herran. »Skall jag gräla på min Gud?
Nej, han såg väl, att min hud krävde bister
smörja», låter han Fridolin säga. Det
kunde lika väl varit sagt utan mellanled, så
tänkte han och ville att andra skulle
tänka. Ingenting torde ha gjort honom så
obenägen för Thomas Hardy som dennes »sätt
att ständigt söka sak med Försynen, jämt
hitta på angrepp mot den Högste».
Som mandomens representant räckte
inte Kilak till, och hans språk var för armt.
Karlfeldt var inte längre blott sina fäders
ättling, som tolkade vad deras liv kunde
ha rymt, han hade vuxit ut över den ram,
inom vilken deras levnadsförhållanden och
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
