Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G:s o n Berg
kunskap var inskränkt. Han behövde en
diktad gestalt, åt vilken han kunde ge ett
visst mått av egenliv men som var honom
lik i mycket. Det vart Fridolin, »en
studerad karl av bondestam, som återvänt till
fädernas värv» och nu ej rätt visste till
vilket stånd han skulle räkna sig. Så fick
Fridolin framför allt vara den som sjöng
sångerna från hembygden. Strängt
konsekvent kunde icke dikterna fördelas mellan
den lantlige ungkarlen och skalden själv,
men det var ju betydelselöst. Fridolin
betydde, att Karlfeldt icke längre ville veta
av dualismen mellan bonden och »de högre
stånden», mellan »härskapsvers och
allmo-gelåt». Figuren kom till under den senare
Uppsalavistelsen, och det var framförallt
för utvecklingen av sin poetiska stil som
han brukade fiktionen. »Min näbb har lärt
två läten, som båda vilja göra sig hörda
och som flyta ihop i sången, och jag måste
sjunga efter min näbb», förklarar Fridolin.
Den nya stilen utvecklades småningom.
I »Fridolins visor» möter man den mera
sparsamt. Anslagen äro starkare, skalan
rikare, färgerna mera mättade, mönstren
brokigare. När han tar upp ett tidigare
behandlat motiv, formar han det nu med
djupare stämning, i högre tongångar (t. ex.
»Sol och måne» och »Två stämmor»).
Hans lyrik hade förut nöjt sig med det
vanliga poetiska språket med enstaka
uttryck av folkligare börd. Nu insprängs det
med andra och främmande element.
Gammaldags ord och talesätt, döda eller
döende, föras in så fyndigt, att de knappast
märkas, så skickligt, att de ej överraska
utan smälta tillsammans med vardagsord,
som man aldrig funnit i poesi. Det låter så
sirligt ibland, att man myser, halvt rörd,
halvt road. Man hör anklanger från
folkvisorna, både riddarballaden (»Till Cecilia
Böllja») och den okonstlade visan. Han
förvandlar bondepraktikan till levande
personlig konstdikt (»I Krabban») och höjer den
till fantasifull vision (»Lejonets barn»).
Han ger en färgning av historisk stil med de
knappaste medel (»Jorum», »En envis
dalkarls visa») och suggererar en
naturmytisk ålder, en »Sagornas tid» med
osviklig känsla (»Månhymn vid
Lambertsmäs-san»).
I »Fridolins lustgård» och
»Dalmålningar» går han längre. Ur den gamla
Bibeln — Karl den tolftes översättning —,
som han läste flitigt i det religiösa
hemmet och vars språk han tillegnat sig med
kärlek och andakt, hämtade han mäktiga
och gripande ingivelser (»I Juda städer»,
»Yttersta domen»), genom förnyad
bekantskap med 1500-talsdokument en äkta
forntidsklang (»Tuna ting»),
folksägnen (»Svinaherden») och bondepraktikan
(»Göjevisa») gåvo återigen gyllne material,
och lärda termer förhöjde med sin lustiga
vilsenhet intrycket av skalkaktigt skämt.
Ett rent trolleri är »I kungalunden», en
sagofantasi av oefterhärmlig eurytmi och
suggestiv bildrikedom.
Det var Karlfeldts hemlighet att kunna
förena dessa skilda element till en helhet.
Han förlänade ordens val prägeln av
nödvändighet. Han ägde snillets förmåga att
från sin stil bannlysa allt ungefärligt. Hans
uttryckssätt var effektrikt, därför att det
i allo följde känslornas skiftningar och
inbillningens bilder. Det har ofta — mången
har tyckt alltför ofta —• avlägsnat sig långt
från det stilideal, som han i ett tal 1927
betecknade som det rätta: Det enklaste
uttrycket är i poesi och prosa det bästa. Det
hade hans modersmålslärare i Västerås
inpräglat hos sina lärjungar, och Karlfeldt
rekommenderade det. Han visade också,
att ban förstod dess rätta plats, och även
de båda sista diktsamlingarna — t. ex.
i »Sommardansen», »Första minnet» —
vittna om att han tillämpade det med
mästarens oförvillade blick. Men för den
större delen av hans diktning var den enkla
stilen icke det rätta uttrycket. Det
ytterligt associationsfyllda, av snabbt växlande
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
