Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G: son Berg
tion helgdagsperioderna i mitt liv. Men de äro
icke präglade av någon exaltation, de utmärkas
tvärtom av styrka och kraft. Och så skall ju
inspirationen vara: kraften skall rinna över »
Han berättade också hur under dessa tider
det kunde hända, att ett motiv kom till honom
under sömnen i drömmens form. Det låg vid
uppvaknandet färdigt att bearbetas.
— Det visar, sade han, att inspirationen är
verksam vare sig man sover eller är vaken.
Men den kan även för en viss tid uppodlas.
Ty vanligen börja dessa perioder med att man
beslutar sig för att samla sig till en bok, och
de avklippas först genom att förläggaren
dekreterar, att nu måste manuskriptet oåterkalleligen
avlämnas. Under den tiden är det, som
inspirationen är som mest verksam och tycks arbeta
både natt och dag.»
När Karlfeldt var ung och ännu ingen
förläggare eggade honom, var
förhållandet naturligtvis annorlunda. Då skrev han,
när lusten föll på. Men han vart ytterligt
lätt störd. Själv betecknade han sig som
överkänslig i vissa hänseenden, och det
gällde framför allt den ro han tarvade, när
han befann sig i en »helgdagsperiod». »När
jag diktar, vill jag gå i ett oavbrutet
andligt om också inte materiellt rus», sade han
i april 1917, »men det är just det jag
inte kommer åt i dessa dagar, när ämnena
trängs om varandra och jag jämt blir
avbruten.» Diktsamlingen »Flora och
Pomo-na» hade blivit mycket rikare, därest
sommaren det året gett honom bättre
arbetsmöjligheter, d. v. s. om han haft
oberoende nog för att kunna lämna Stockholm
och någonstädes i lantlig avskildhet
utarbeta sina motiv. Han var missnöjd och
kvald, hindrad även av att en sådan massa
nya ämnen och idéer bröto fram på samma
gång som han sysslade med
utformningen av äldre. Han hade svårt att göra
färdigt, när han på detta sätt, ständigt
avbruten, hörde de olika rytmerna överrösta
varann i sitt inre. Samlingen var icke
avslutad förrän i mitten av november. En
dikt där vart brottstycke, nämligen »Ur
årets sagor», som nu endast innehåller de
två senare sångerna, »Vir» och »Senex».
Under utarbetandet av »Puer» och
»Adole-scens» trängde sig en annan dikt emellan
med oemotståndlig makt, och bokens
tryckning fick avstanna för att han skulle hinna
fullborda den. Det var »Träslottet», den
underbara sången från hans moders
hemgård, Hyttbäcken, en av hans innerligast
besjälade och en av dem som voro honom
kärast.
På nära håll har jag en gång iakttagit
en av dessa inspirationsperioder. Det var
sommaren 1918, då vi båda bodde i Väddö,
han vid Flottskär och jag i Böda en kvarts
timmes väg därifrån. Underbara dagar!
Ett strålande solsken, lagom varmt för
långa vandringar. Karlfeldt hade fått som han
önskade ett stort arbetsrum, en rymlig
glastäckt veranda med vid utsikt över
Bagg-husfjärden och en bred bit av Väddö
kanal. Den sällan slumrande östanvinden
sörjde för att vattnen svallade och
brusade. Marken var överrik på blommor,
väldiga liljekonvaljer till midsommar — han
älskade deras doft och deras färg: »en
förklarad vithet, ett barns dröm i en vit natt»
—, vildväxande, välluktande röd tibast, den
ljuva klängande skogsvickern, de
praktfulla leden av »svenska soldaten» och
hundratals andra skärgårdsblomster, som ban
njöt av och iakttog och berättade om. Han
hade naturligtvis tagit med sig den
gammaldags flora, som han föredrog framför
de moderna, emedan den gav vidlyftiga
förklaringar av vad växter kunde nyttjas
till och den roll de spelat, och var
outtröttligt road av att tala om allt detta. Jag
tror icke, att jag någonsin sett honom så
glad, så alltigenom full av harmoni, så
förtjusande. Han hade lovat sin vän och
förläggare att denna sommar skulle verkligen
en ny diktsamling bli färdig — det var tolv
år sedan »Flora och Pomona» kom ut. Det
dröjde ju en tid innan »verskvarnen»
sattes i gång, men han hyste inga farhågor:
»nu kan inget hindra mig. Jag har en
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
