Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hur tillnamn uppstå och vinna hävd — i Frankrike och annorstädes. Av Karl Michaëlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Micha ëlsson
vi hitta ute i Europa. Under den senare
medeltiden tyckes utvecklingen skola gå i
samma banor hos oss som i andra länder,
med samma frihet och mångfald i
tillnamnen som vi där finna vid denna tid. Som
B rieskorn påpekat kan en man då än
nämnas Joan, än Joan Henriksson, än Joan
skräddare, än Joan upplänning, än fete
Joan skräddare, än fete skräddarn. Vi
finna som sagt son-namn, vidare
ursprungsnamn : Smålänning, yrkesnamn:
Smed, Lögekarl, öknamn: Puke ’djävulen’,
Horekarl. Dessa namn voro icke tagna,
utan av omgivningen applicerade på
vederbörande. Det blir inte så vackert resultat,
när nästan skall ge en namn, som när man
får göra det själv. Ett exempel på detta
i modern tid se vi i en del tyska judenamn.
Judarna ålades i Österrike under Josef II,
i Preussen år 1812, att lägga sig till med
familjenamn, och de, som icke inom viss
tid följt myndigheternas order, fingo helt
enkelt namn av vederbörande ämbetsmän,
namn som Kanalgeruch, Schweinebraten,
Schweissfuss.
På 1600-talet se vi prästerna ta sig
namn. runda, klingande och lärda
åtminstone med ett -us på slutet. När så
borgerskapet på 1700-talet allmännare följer
prästerskapet i spåren, så kommer också
typen Lundström, d. v. s. namn som lånats
från naturens riken, enkannerligen
växtvärlden, ofta ett slags enklare kopior på
de gamla adelsnamnen. Här blommar
poetiskt Liliendahl och Rosenqvist, här finnas
varjehanda skiftningar och jonglerande
med lederna, Björkelund, Ekström,
Strömberg, Bergström, fram till strävt Urberg
och ofrukbar Bergmark. Dessa
konstprodukter lämna vi i det följande helt ur
räkningen.
Utvecklingsgången och typerna för
tillnamn äro i det stora hela av samma
karaktär över hela Europa. Vi komma i det
följande att syssla med huvudsakligen
franska tillnamn, men om materialet än
tages från detta område, hindrar detta ej
principernas allmängiltighet. Att låna
exemplen från ett från latinet stammande,
d. v. s. romanskt språk har även en
speciell fördel. Vi få här en fullständigare
historiskt dokumenterad utvecklingskedja, än vi
på annat område kunna åstadkomma.
Det indoeuropeiska ennamnssystemet har
en gång härskat även på latinskt område.
Kunganamnen Romulus, Remus, etc.
kunna visserligen icke användas som
bevismaterial, då hela Romuluslegenden kan vara
sen, men de äldsta inskrifterna äro mera
bevisande: Maniös med fhefhaked
Numa-sioi ’Manius gjorde mig åt Numerius’,
Duenos med feced ’Bonus me fecit’.
Under republiken ha vi prænomen + nomen
gentilicium: Marcus Antonius, och härtill
lägges oftast, men ej alltid ett cognomen:
Quintus Tullius Cicero, vartill i en del fall
kommer ett alltjämt personligt agnomen:
Publius Cornelius Scipio Africanus. Detta
system är naturligtvis resultatet av en
historisk utveckling, vilken, som italienaren
Gaudenzi visat, är intimt knuten till den
sociala och politiska evolutionen.
Under historisk tid var antalet
prænomi-na ytterst begränsat; verkligt populära äro
endast 11 stycken: Aulus, Gaius, Gnæus,
Decimus, Lucius, Marcus, Publius,
Quintus, Sextus, Tiberius, Titus; dessutom ha
vi 7 stycken, som blott användes inom
vissa förnäma släkter: Appius, Kaeso,
Ma-mercus, Manius, Numerius, Servius,
Spu-rius. Från äldre tid finnas ytterligare
något dussin belagda, varjämte från icke
romerska trakter av Italien ännu några äro
kända. Denna tilltagande knapphet i
förnamnsbeståndet förtjänar särskilt att
påpekas, emedan vi komma att observera en
fullt analog företeelse i medeltidens
namnskick.
Nomina gentilicia ändas i flertalet fall
på -ius, och de flesta kunna återföras på
tre typer: 1. Avledningar av prænomina:
Marcius av Marcus, Titius av Titus, Tulli-
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
