Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hans E. Kinck och det moderna Italien. Av Lise Neander Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Näns E. K i n c k.
Hans E. Kin c k och det moderna Italien
A v Lise Nea nder Nilsson
II J FTER HANS E. KINCKS död år 1926
lät hans vän och förläggare William Nygaard
(chef för Aschehougs förlag i Oslo) utge »Ett
Eftermäle» med bidrag från tjugotvå
författare, kritiker och vetenskapsmän från hela
Europa. Det var meningen, att denna skrift
skulle ge en så allsidig bild som möjligt av
Hans E. Kinck, hans person, hans verk och
hans verksamhetskrets.
Detta tyckes också till en viss grad ha
lyckats. Kincks personlighet är emellertid så
rikt facetterad och »hans borrhål ligga
spridda över ovanligt vida områden», som den
svenske medarbetaren dr Anders Österling
uttrycker sig i sin lilla essay i den nämnda
samlingen, och därför behöver man väl
heller inte förvåna sig över, att en del och
t. o. m. mycket väsentliga partier av Kincks
produktion ha blivit styvmoderligt
behandlade. Detta gäller t. ex. hans norska dramer
och kanhända framförallt hans italienska
nutidsskildringar.
Om det verkligen förhåller sig så, som dr
Österling säger i den nämnda artikeln, att
Kinck i Sverige bara representerar en
»litterär namnskylt, känd av många, men vars
port öppnas av få», så må det kanhända för
dessa mångas skull vara mig tillåtet att
teckna upp några av konturerna för Kincks väl-
diga och omfattande insats i nordisk kultur.
Kinck är rikare, intellektuellt dådkraftigare,
mera omöjlig och mera svårtillgänglig än
någon annan norsk författare. Han är mer
än självständig — han är egenrådig,
styv-sint och hård som ett ben, när det gäller att
försvara de teorier, som för honom själv äga
subjektivt sanningsvärde. Och samtidigt är
han också objektiv, receptivt och nervöst
sensibel för alla de företeelser, med vilka
hans fruktbara intellekt kommer i beröring.
En rik och öppen och härlig själ, ett
våldsamt myllrande intellekt, en oerhörd
intellektuell lidelse! Och därtill en praktfull, djupt
inträngande och närapå visionär psykologisk
förmåga, som aldrig svek honom och aldrig
förde honom på avvägar!
Kinck är som intellektualist en ganska
sällsynt typ i norsk litteratur. Redan hans
akademiska utbildning ställer honom på en plats
för sig i denna miljö, där den intellektuella
träningen snarast brukar räknas som ett
onödigt påhäng och ett hinder för den skapande
fantasien. En i och för sig så strålande
autodidakt som Sigrid Undset representerar
då på ett mycket bättre sätt den norska
för-fattartypen av i dag. Men därtill kommer,
att Kinck i egentligaste mening är lärd —
väl icke kammarlärd, men dock i besittning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
