Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hans E. Kinck och det moderna Italien. Av Lise Neander Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans E. K i ii c k och det moderna Italien
befruktande på varandra. I hans definition av
den nordliga och sydliga människans andliga
möte finns det mycket som påminner om den
platonske Eros i Symposion. Han menar
med andra ord, att nordbons längtan till
Södern är så stark och självfallen, därför att
det först är mötet med sydländsk kultur och
sydländskt tankeliv som i intellektuellt och
psykiskt avseende gör en nordbo till en hel
och fullkomlig människa. På samma gång
vet han emellertid också, att detta möte med
Södern för många har blivit ett fördärv —
att det har dräpt en mängd av dem för vilka
upplevelsen blev för stark. Som exempel
nämner han Sigurd Jorsalafars vanvett och det
faktum, att i sagorna »kommer knap
halvdelen av pilgrimmene tilbakë». Som en modern
illustration till Kincks tes skulle man
kanhända kunna anföra hela den mängd av nordiska
konstnärer och litteratörer som först i Södern
ha upptäckt, att deras talang inte räckte till,
att de i egentlig mening saknade konstnärlig
förmåga.
Kinck urgerar starkt sina rasteorier, och
hans funderingar ha ofta blivit stämplade som
dilettantismer. Ett litet exempel torde dock
kunna visa, att han hade den inre känslighet
och intuitiva förståelse för dessa ting, mot
vilka inga lärda teorier hålla måttet. I en
essay om den sicilianske författaren Verga
påstår Kinck, att han verkar spansk och att
han obetingat måste ha spanskt blod i
ådrorna. Han skrev till Verga för att fråga honom,
men Verga svarade, att såvitt han själv visste,
så var det nog inget fel med hans rena
sicilianska avstamning. Femton år senare fick
emellertid Kinck ett nytt brev, vari Verga
berättade, att nu hade verkligen en genealog
lyckats bevisa, att släkten Verga en gång i
tidernas morgon hade invandrat från Spanien.
(Jag kommer att tänka på denna historia,
därför att namnet Verga också bäres av
»padronen» i det lilla värdshus vid Comosjöns
strand, där jag sitter och skriver. På hans
vägg hänger det en kastiliansk vapensköld
och en släkttavla, som visar, hur den förnäma
spanska adelssläkten Verga på iöoo-talet
invandrade till Sicilien och där långsamt
förökade sig och dekaderade. Men den lille
mannen, som stövlar omkring härnere bland sina
soppgrytor och vinflaskor, har absolut ingen
aning om, att han har en obekant norsk
författares rasteorier att tacka för sin sociala
reputation.)
Det säger sig kanhända självt, att Kinck
understundom kunde ha svårt att förena sin
våldsamma kärlek till Italien med alla de
bedrövliga historier, som han dagligdags fick
uppleva i det moderna landet med detta namn.
Han har inte lämnat någon möda ospard för
att tränga in i det samtida Italiens liv; han
läser och älskar dess litteratur; han lever sig
in i intimiteterna i dess språk; och han
följer med skarp och vaken blick
dagshändelserna från dag till dag. Men Italien på den
tiden (cirka 1900) var ett oharmoniskt och
splittrat land, korrumperat och upprivet av
partistrider — och framförallt då liksom
alltid Västeuropas sämst styrda och regerade
land. Det var under åren strax efter
Abyssi-nien-katastrofen och
Banco-di-Roma-skanda-len, på maffians och camorrans
blomstringstid. Nu låg ju emellertid ingenting Kinck
mera fjärran än att korsa sig och förargas
över alla dessa omoraliska historier. Man ser,
hur han med sin stillsamma ironi egentligen
fröjdar sig en liten smula åt all ruttenheten;
det är i grund och botten’ uppfriskande att
uppleva lite grand av denna öppenhjärtiga
korruption efter all den officiella
obesticklig-heten hemma. Han citerar med ett visst nöje
det försvar, som Neapelredaktören Scarfoglio
presterar, då folk med uppenbar rätt beskyllde
honom för att vara en samvetslös mutkolv,
och han gläder sig djupt och innerligt över
det bombardemang av fraser, som den celebre
redaktören avlevererar. Försvaret slutar med
följande sköna idyll:
»Nu er da situationen grei og klar. Det er
ingen tauger spændt for nogens fot. Og vi
vandrer imot lyset med den følelse av behag
og stille fryd, som den har i sin sjæl, som
venter, at paa det gode skal det godes sol lyse
straalende, og Napoli skal gjenvinde et nyt
liv, fuldt av ungdom, fuldt av mod, fuldt av
opreisning og fuldt av reform.»
Den som inte är obekant med språket i
modern italiensk journalistik, känner
otvivelaktigt en viss återseendets glädje !
På det hela taget är detta en av de
starkaste känslor man får, när man läser Kincks
skildringar i »Gammel Jord» och »Italienere» :
Vad allt egentligen är sig orimligt likt!
Man måste försöka odla lite mer spannmål
pr. hektar! Någonting måste göras för det
syditalienska problemet! Man måste sätta en
bom för den påträngande klerikalismen !
Emigrationen måste ledas till kolonierna ! Det är
precis på det sättet som man alltfortfarande
skriver i italienska tidningar hösten år 1930.
19—Ord och Bild, ‡o:e årg.
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
