Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Axel Karlfeldt
realism och den kärvare, mustigare stilen
sannolikt vida mer än Frödings låtar den
närmaste utgångspunkten för Karlfeldt.
Även i sin strofiska arkitektur, sitt tyngre
ljud fall, sin rimteknik, som än sluter sig
till barockdiktens, än närmar sig modern
konstmässighet, står Wallin närmare
Karlfeldt. Man bör icke glömma den lynnets
frändskap, som förenade dem. Hur ofta
förnimmer man inte hos Karlfeldt den
mörka underström av oro och trånad, som
ljuder hos Wallin:
En främling jag står på den ödsliga strand,
och känner en längtan,
en traktan, en trängtan —
jag vill över haven till okända land!
Hos bägge glödde outsläckligt begäret
att en gång få vända tillbaka till Dalarnes
jord och människor, deras »förspillda
arv och eget, en tillvaro i renare luft än
låglandets och i sundare livsglädje än
studiestads och huvudstads . . . Ett enhetligt,
oberoende liv är vishet och skönhet i sig
självt... Vi människor förvandlas till den
nejd, vari vi leva. Generationer ha gjort
undan den utvecklingen för oss, som ha
oblandad härstamning från ett håll sedan
urminnes tid.» (Karlfeldt, »I Dalarne»),
Wallin begrov väl denna förhoppning, då
han lät förmå sig att mottaga
ärkebiskops-kräklan, Karlfeldt upphörde ej att hysa
den. Kort före sin bortgång berättade han,
att han ämnade avgå från befattningen
som sekreterare i Svenska akademien. Han
längtade att få lämna bestyren och
huvudstaden, flytta till hemmet i Leksand helt
och hållet: »Jag vill ha åtminstone ett par
år av mitt liv för mig själv.»
Det är denna fullständiga samhörighet
med hembygden som är urgrunden för
hans Dalarnediktning. Hembygden är en
del av honom själv. I »Vildmarks- och
kärleksvisor» finns bara ett tempus: det rika,
levande nuet. Det är ur samlivet med dess
människor och framför allt dess natur
motiven tagits. Av landskapets historia
och arvseder har skalden icke mottagit
några inspirationer. Förhållandet är
detsamma i »Fridolins visor». De äro subjektiv
nudikt. Det lilla som finns där av
allusioner på Dalarnes historia och traditioner
ingår som självgivet element i den
personliga stilen, alldeles som stockholmaren låter
glimtar av stadens hävd och minnen ge
perspektiv och lokalfärg åt sin dikt.
Nej, det är det levande Dalarne han
besjunger, sina uppväxtårs och sin ungdoms
bygd. Man kan tryggt säga, att naturen
betydde mera för honom än människorna.
Den förra var ett starkare och ständigare
behov för honom. Samklangen mellan
naturen och honom brast aldrig, som den
gjorde för Fröding. Han tröttnade aldrig
att uppleva dess skiftningar och växling,
dess sötma och dess sveda, för allt hade
han samstämda känslor. Han var en
oskiljaktig del av denna natur, en jord son, som
han betecknade sig. »Mikrokosmos»
förkunnar det:
Jag är av jorden, jag är sval och tung . . .
Jag är av vattnet, jag är kall och våt . . .
Jag är av luften, jag är ljus och blid . . .
Jag är av elden, jag är torr och het . . .
Karlfeldt gav icke heller liv åt någon rad
av karaktärsgestalter från sitt landskap,
även detta i olikhet med Fröding. Vi se
blott en skymt av den hurtige fanjunkar
Berg, se som en dyrkad madonna, en
förandligad syn den lilla kullan från
Sjugare-by, vi höra de hånfulla orden av Maja
hönstjuv och möta i hastig skissering
kunderna på »Värdshuset». Ett undantag är
den präktiga karakteristiken av hans
bortgångne frände i »Klagosång över en
lantman». Först i den sista diktsamlingen,
»Hösthorn», finnas ett par typer från
arbetslivet i Dalarne, »Gamle drängen» och
»En gammal rocksvarvare», tecknade i
helfigur och likväl mindre som individer än
som karakteristiska företrädare för
bygdens befolkning, i samband med att det
provinsiella plötsligt tog större rum än förut,
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
