Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G„• s o n Berg
sympatier och antipatier, eget lynne, egen
åskådning och erfarenhet. Jag citerar:
Det är ett härligt ting att ställa sin sak »auf
nichts», att ingenting äga och ingenting åtrå;
det synes vara den starkaste position mot ödets
angrepp. Men livet ger ingen av sina förmåner
till skänks, ej ens den muntra försakelsens
konst. Livet ropar med tusen röster: »Du
måste äga, du måste verka och vara något.»
De dagliga bekymren äro svårare tyranner än
ämbeten och arbetsgivare. Stiernhielm, som
själv var fallen för att slösa både med tid
och medel och tillika hade sin glädje i en
dygdig fattigdom, prisar det som »den sötaste
li-bertet» att sitta i ett ämbete, som ger sinnet
dess bete och kroppen uppehälle. Lucidor
gjorde däremot intet allvarligt försök att
»ever-tuera sig». Han hade visst en tid någon
sekreteraresyssla, men tröttnade snart. Det lugna
arbetets lycka var ej för honom. Utan tvivel
var han beklagansvärd för denna avsaknad; i
vad mån han var klandervärd därför, tilltror
sig den, som här ristar hans runa, icke att
avgöra. Till den som avsöndrar sig från världen
i ensamhet och armod komma gärna de tunga
tankarna på besök. Lättsinnet, ungdomens
jäsande vin, som ej behöver vara pressat ur idel
oädla druvor, har benägenhet att med åren
surna och tjockna till tungsinne. Denna strid
mellan lustens och lidandets, mellan vårens och
höstens makter i en själ kan vara våldsam och
förödande — Lucidor hann ej bringa den till
stillhet.
Motsättningarna i sin natur, sin »andes
impatientia», kunde Karlfeldt, lyckligare
än Lucidor, betvinga först och främst i
sin dikt, sedan i sitt sinne:
Av allt jag älskar och hatar,
av sol och is, en flod
skall kvälla som hugnar och matar
mitt hjärta med hälsans blod.
Han kallar Lucidors stil nervös, icke på
grund av brådska och liknöjdhet utan
därför att den uttryckte hans temperament.
Men bristerna i Lucidors skrivsätt
skymde inte för hans levnadstecknare det
väsentliga hos iöoo-talsskalden: »I en tid
av ytlig och sval poetisk inspiration var
han en av de ytterst få som hade elden,
lidelsen, den verkliga furor poeticus.»
För sin nästa minnesteckning i Svenska
akademin valde han Carl Fredrik
Dahlgren. Denne var långt mindre tacksam för
behandling än Lucidor, men Karlfeldt
hade älskat några av hans visor sedan
barndomen och ville ge honom en
Ehren-rettung, då han fann att Dahlgren blivit
orättfärdigt underskattad. Karlfeldt hade
också den tillfredsställelsen att vinna
gehör för sin förstående och erkännsamma
uppfattning. Han framhöll med
värme, att Dahlgren ägde förtjänster som
varken äro allmänna eller ringa:
I sin rena naturlyrik liknar hans sång mest
den lyra, som han prisar i det vackra poemet
Den första lärkan. Den är ett primitivt
instrument, som röres i sol och vind, den tillrar och
yr, utan regel och återhåll. Den är varken
dygde - eller vishetslära, den är bara ljuvt
betagen. — Hans själ har helig eld och kan även
kasta gnistor av det slag, som tillhör den äkta
ingivelsen, snillet. Det är ej alltid de stora
mästarne, som befrukta framtidens litteratur.
De äro eldar för sig, som förbränna sitt stoff,
och då man säger, att de bilda skola, menar
man vanligen, att de fått en skara onödiga
efterföljare. Det ofullkomnade geniet har mer
att ge i arv. En stor part av en produktion
som Dahlgrens faller till jorden, men den
bereder marken, den alstrar humus. Genealogiska
revor slinga sig från denne realistiske
romantiker fram till våra dagars vitterhet. Han var
en av dem som började djupplöja våra egna
tegar. — Ord och tankar, rim och verser leka
med varandra i yr livslust för lekens egen skull,
förvåna genom oväntade språng, gäckas och
skalkas. Detta är gratiernas kvickhet, och den
är i hög grad Dahlgrens egen konst.
Beundransvärd är hans förmåga att uttrycka det
barnsligt skära och naiva . . . Han är själv i goda
stunder ett barn — en avundsvärd lott för
en poet!
Så fint och klokt förstod denne mästare
i diktens konst att skatta »ofullkomnade
geniers» verk och betydelse, även när de
i motsats mot honom själv vårdslösat
formen och sjunkit ned under sin egen nivå
i mångskriveri och »det litterära yrkets
farligheter».
Även i ett annat avseende äro de båda
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
