Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Axel Karlfeldt
bland de Euganeiska kullarna och
Karlfeldt med verklig gripenhet besett
Petrar-cas sista hem, det stämningsmättade vita
huset i Arquà Petrarca. Men det gavs
även utländsk diktning som fann vägen
till hans hjärta, framför allt tysk och
engelsk. När han 1904, efter invalet i Svenska
akademin, skulle svara en intervjuare,
nämnde han som sin älsklingsskald Goethe.
»Des Knaben Wunderhorn» läste han
ofta och gärna och översatte ju flera
av dikterna däri. I motsats mot Fröding
var Karlfeldt icke svag för Heine, men
liksom denne beundrade han Chamisso.
Däremot uppskattade han lyriker som
Theodor Storm och Arnö Holz, Detlev von
Liliencron — icke minst hans naturmotiv
— och Richard Dehmel; Stefan George
tycktes honom tom, och han glömde genast
vad han läst av honom. Bland tyska
prosaverk minns jag att han satte högt Ricarda
Huchs »Der grosse Krieg in
Deutsch-land» och Gerhart Hauptmanns »Der Narr
in Christo»; även Rudolf Hans Bartsch
roade honom med sina
Steiermarksberät-telser. Av engelsmännen hade han under
sitt arbete med licentiatavhandlingen fått
den robuste Fielding särskilt kär och
älskade naturligtvis de stora lyrikerna —
Byron, Poe, Swinburne. En samtida
prosaist, som han intresserade sig mycket för.
var D. H. Lawrence. Bland ryssarna var
det väl framför allt Tolstoj och Maxim
Gorkij som sysselsatt honom. Äkta och
stark bondelivsskildring gjorde alltid ett
djupt intryck på honom, som exempelvis
Selma Lagerlöfs »Kejsarn av
Portugallien», Knut Hamsuns »Markens gröde»
och Reymonts »Bönderna».
Om framtidens diktning yttrade han sig
sällan eller aldrig, vare sig som spåman
eller lärofader. Jag erinrar mig endast en
utsago, märklig därför, att den bestyrker
uppfattningen av att för honom var det
viktigaste i dikten, att den så djupt och
fullständigt som möjligt skildrade själslivet
på gott och ont: »Det angelägnaste för
poesin blir att tillgodogöra sig vår tids
psykiska forskningserfarenheter om själens
inre skikt, dessa djungler, fulla av
tjusning och skrämsel.»
Karlfeldts traditionalism var icke
någon kostym och icke heller någon teori,
den var uttrycket för den hälft av hans
väsen, som icke var humor och oro.
Subjektivism och traditionalism balanserade
varann. Traditionen var hans fäste i livet;
den inneslöt också en mäktig religiös
känsla. »den osammansatta, grundfasta,
allmänneliga Vårherre-tro, som hjälpt så
mycket redligt svenskt folk i livet och
döden». Han framhöll själv att
dalkarlstemperamentet är rikt och hade utrymme för
många motsatser. Som exempel nämnde
han, karakteristiskt nog, Jesper Svedberg,
som på samma gång var en dundrande
kraftkarl och en drömsjuk mystiker. Fullt
medveten vart traditionen väl icke
förrän vid studenttidens slut men hade då
hunnit växa i det omedvetna. Med hela
sitt känslolivs styrka hade han vuxit fast
i sin barndoms land. Han framhöll själv
i sitt tal vid gymnasistmötet 1927 hur
viktig den tidiga åldern är: »Medvetet eller
omedvetet leva vi den om och om igen.
Våra böjelser, vår smak, vår
sinnesriktning, allt det ursprungliga hos oss finns
redan eller grundlägges då.» För mången
är flyttningen från barndomsnejden icke
sorgesam; det är visst icke alla som längta
tillbaka till hemorten, vare sig den är
landsbygd eller småstad. Men för
Karlfeldt var Dalarne oersättligt som
omgivning. Av flera orsaker vart det icke själva
barndomsnejden som han återvände till,
ehuru just dess hednatur, som
»Vildmarks-och kärleksvisor» intygar, hade hans första
stora kärlek, vilken kom honom att dyrka
Ölands Allvar så starkt. En av dessa
orsaker har han omtalat: »Sällan ser jag nu
denna vrå av Dalarne, som lett mot mig
såsom ingen annan på jorden. Den är för-
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
