Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Axel Karlfeldt
nen, där livet väntar, farligt, armt och
stort, till starka vingars rymd, till
örnestigen, på lustvandring i minnenas nejder
liksom på bröllopsvägar en poet med sin
sångmö,
en stigarnes frie tattare,
som statt sig en följesmö.
Fjärmare, högre måste han, när
daggens glitter slocknar, skyarna förstoras och
själva luften känns honom trång:
Jag vandrar mot ett drömland,
jag vet ej vad det heter,
ett bergland, ett strömland,
där luften är som eter,
han begär allt oftare sitt orlov från de
herrar han tjänt så länge, de tinande
vindarnas April och de ljuva dofternas Maj,
och tar städja hos höstens tre furstar, den
rika September med sitt flammande guld,
Oktober, de brusande floders regent, och
November, hertigen av mörker och köld:
Tiden är pilgrim och ständigt framåt
I skriden, I tre, mot ett högre kvarter.
Jag följer bland blossen er ökniga stråt,
jag blåser er gång under stjärnans banér.
Från blomstrande byar och jordens
glädje, under granarnas valv, över den flacka
myren går slutligen hans väg:
Den stiger tungt mot bergets bryn,
den sprängs isär av stenig vret,
tills krönet öppnar stort en syn
mot öde rymd och evighet.
Ingenting är mera karakteristiskt för
Karlfeldts dikt än denna ständiga
vandring. Mycket av dess oanalyserbara magi
ligger i färdens skiftande syner under
växelspelet mellan natur och människa, i
rörelsens eggande makt.
Han rastar ibland, under fasta bjälkar i
en boning långt från lust och rus, i loj
vintervila, i Floras by långt in i stilla
nejder, i
en sal, mot aftonen belägen,
en lustgård och en borg i ungdomslandet,
i det förgångnas ro. Men han stannar icke.
Vinden, blåsten, stormen kallar honom ut
på färd igen. Icke av egen makt utan där-
för att i deras sus och dån ljuder hans
egen själs aldrig stillnande spel av känsla
och lidelse, minne och längtan, dröm och
andakt, begär och bön.
Fastän ensam går han nästan aldrig
allena. Han manar ofta: följ mig!, han
föreställer sig någon bredvid sig: går du med
mig ..., han talar nästan alltid till någon,
till en du, till vinden, till örterna och
träden, till kornknarr och sänghalm, till
natten och solen, till följeslagerskan och
kompanerna, till Pillman och Sabbacus,
jordförvärvaren och apotekaren, till Fridolin
och sångmön. Hans hjärta svämmar över,
han frågar, söker, lär och förkunnar.
I »Ungdom» talade han ännu till våren,
sångens och sårens tid: jag är en
höstpoet, men tag mina bruna blad, din tjusta
oro är mig icke främmande,
sjung i min själ och dallra i mitt horn!
Men de sista sångerna voro likväl
avsked. Han var beredd. Han tog farväl.
Han hörde begravningsklockor:
Tornets trampa går,
tunga kläppen slår.
Herre, giv oss alla din frid!
Oron, hjärtats starka oro, var dock
viken ifrån vandraren, nu den Senex, vars
lugn han diktat om, sig till hugnad under
stormens år:
Vi ha den stilla anden,
andakt och sagotro.
Hans vandring går i ett okänt land,
natt omger honom; ehuru ensam är han
ej allena. Det går en man bredvid honom
och talar med mild röst. Det är den sista
vandringen och den siste följeslagaren, till
vilken vandraren talar:
Nu står mitt Umbrien, skuggans land
framför mig;
jag kräver ej att se dig, blott jag hör dig,
blott då och då du bär min själ ett bud,
min vän i vind och skymning och min Gud.
I aftonlandet är min ro belägen,
mitt Emaus bland kullarna vid vägen.
Det är din närhet som gör trygg min stig,
att gå i mörkret är att gå med dig.
22—Ord och Bild, 40.C årg.
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
