- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionde årgången. 1931 /
340

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Erik Ekelund

riartade skisser och några studier av
människor i genomskärning. Föremålet för den sista
av dessa studier är »författaren». Den är
emellertid endast ett kort fragment. Förr i tiden
skrevo författarna själva recensioner av sina
böcker; det hade varit intressant att här få
höra Ture Jansons mening om sig själv och sitt
författarskap. Kritikern kan icke ge någon
röntgenbild av Ture Janson som författare;
han kan endast klippa en simpel silhuett med
ledning av den skugga författarens profil,
kastar över hans böcker.

Ture Janson har vissa beröringspunkter
med Arvid Mörne. Även han har haft
kontakt med den socialistiska rörelsen i Finland.
Hans första verk »Inga medmänniskor» var
social tendensdikt. Men man har en känsla
av att Janson djupare sett rört sig bland de
socialt inriktade radikalerna som en ensam,
melankolisk vandrare, främst sysselsatt med
att forma det hans vakna ögon upptäckte till
välslipade och personligt färgade aforismer.
Debutboken rann ut i den trista reflexionen,
att det icke fanns några medmänniskor. Det
är temat, som upprepas i olika variationer i
Jansons senare böcker. Men det undergår en
betydande förskjutning: ensamheten, som
människorna i hans första böcker beklaga sig
över, blir snart den enda människovärdiga
formen för tillvaron. Janson tar avstånd från
alla generella världsförbättrarplaner, det är
icke nva samhällsformer, utan nya människor
som behövas. Hans lösen är att var och en får
rädda sin själ så gott han kan; nu finns det
icke mera någon marsch i flock, det är »de
•ensamma människornas isgråa tidevarv som
bryter in».

Ture Janson har sin egen mening om
samhället: han avskyr maskinkulturen och
standardiseringen. Han skulle icke trivas i en
värld av robotar. Han söker överallt det
individuellt mänskliga, det goda hjärtat och den
goda viljan. Han har gett en hel
yrkespsykologi i sin strävan att analysera fram det
allmänt mänskliga bakom arbetsrockarna. I
olika noveller och berättelser har han sökt
människan hos läkaren, ingenjören,
affärsmannen och officern; i »Jag är en konung»
har han siktat på själva det kungliga
majestätet. Denna konung är icke blott kunglig, han
är mänsklig. Han älskar att vandra i
landsfaderlig kärlek omkring bland sina undersåtar
och ge sig i samspråk med de varieteter av det
mänskliga släktet han finner bland dem.

Det finns hos Janson ett inslag av djupa

religiösa stämningar; det är en nyans i hans
personlighet, som vuxit allt starkare med åren
och som med skarp pregnans framträder i den
nya boken. Det ingår där en skiss
»Clownansiktet vid altaret», vars huvudperson kallar
sig »religiös komiker». Det borde hellre heta
»religiös kåsör». Sammanställningen kan ytligt
sett verka stötande, men den är djupt
allvarligt menad. Det är ord som karakterisera
Ture Janson själv. Varje fågel kvittrar efter
sin näbb; var och en bekänner sin tro och ber
på sitt sätt.

Ture Janson är en av det svenska Finlands
främsta stilister. Han kan kännas igen på
varje rad ban skriver. Han är artist ända ut i
fingerspetsarna; för att säga sanningen är han
stundom t. o. m. ett stycke av en cirkusartist.
Han tycker om att kåsera och ge sina
novelletter en klatschig avslutande poäng, han
älskar en halsbrytande ordakrobatik. Den
nervösa spiritualiteten, icke den breda, makliga
humorn är Ture Jansons rätta gebit. Han är en
smula underfundig, och det gömmer sig
många fallgropar för läsaren på de marker, där
Ture Janson är härskare. Han kallade en av
sina kåserisamlingar »Jorden går under och
andra bagateller». Denna boktitel är mycket
betecknande för arten av hans spiritualitet.
Egenskapen ifråga är emellertid endast en
mask, bakom vilken ett helt annat ansikte
döljer sig: ett känsligt och bittert ansikte med
trötta och sorgsna ögon. Melankolin är ett
framträdande drag hos den lustige kåsören.

Spiritualiteten är en egenskap på gott och
ont. Hos en mycket spirituell författare
förflyktigas ofta det allvarliga innehållet i en
kapriciös lek med ord. Ture Jansons noveller
och romaner ha icke alltid undgått denna
fara. Man fäster sig stundom mera vid hur
finurligt ban lägger sina ord än vid det han
har att säga i sina böcker. Kåsören kan
naturligtvis taga sig större friheter; för att tala
i Ture Jansons stil: det är icke rätten till
arbete, utan rätten till lek, som hör till kåsörens
oförytterliga rättigheter. I Jansons kåserier
ger den kvicka och raffinerade stilen ett värde
även åt ett bagatellartat innehåll.

I den starka strömmen av det inflytande,
som den rikssvenska litteraturen utövat på den
finlandssvenska, har nu bildat sig en
motström; det är det vatten, där modernismens
underdjur gå fram. Man kan icke vid
läsningen av den modernaste svenska lyriken undgå

340

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1931/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free