Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk sk önlitterat ur i Finland
att särskilt tänka på en finlandssvensk
författare: Elmer Diktonius. Det är ett namn
som det är skäl att lägga på minnet; denne
lyriker har skapat en hel del saker, som
påtagligen komma att ha ett bestående värde
och som redan verkat skolbildande. År 1930
har han utgivit en diktsamling Stark vien
mörk, som i sin helhet är någonting av det
bästa han skrivit.
Elmer Diktonius’ dikt är lyrisk
funktionalism. Författaren älskar den nya, stränga
sakligheten; varje yttre konkret ting betyder
mera för honom än själen i tingen. Det
finns föga av mjuk lyrisk atmosfär kring
de huskuber av järn och cement, som han
reser på sina domäner. Hans dikt är
ingen melodios serenad av den art, som den
lyriske sångaren av igår stämde upp vid sin
skönas fönster; den är motorknatter och
maskindån och trampet av arbetarmassorna, som
strömma till fabrikerna. Den har en
revolutionär syftning, författaren presenterar sig själv
som konduktören, som ger avgångssignalen
åt tidens tåg — tåget som avgår till stationen
Utopia.
Diktonius är en mycket ojämn författare;
när han är som sämst är hans saklighet av så
primitiv art, att resultatet blir dåligt imiterad
negerskulptur i diktform. Någonstädes har
författaren gett uttryck åt sin stora beundran
för Frödings sista skapelser; en del av hans
dikter stå verkligen mycket nära de
»Nedan-förmänskliga visor», som Fröding skrev
under sjukdomstiden. I sin nya bok har
Diktonius en dikt »Dynamons själ», där han söker
ge intrycket av dynamons rörelse och fånga
»der Geist der Maschine». Dikten består av
ett uppradande av några ytterligt enkla
attribut och några onomatopoetiska uttryck. Den
döda dadaismen har konserverats i vår kulna
nord. Det är sakligheten driven till absurditet;
det är att hoppas, att läsaren kan reda upp en
härva av mera invecklade
föreställningskomplex än här är fråga om. Diktonius står
emellertid i allmänhet betydligt högre än denna
dikt skulle ge anledning att förmoda. Hans
saklighet och hans kärlek till det väsentliga
ger hans dikt ofta en åskådlighet och en
intensitet i uttrycket, som är någonting ganska
ovanligt. Han är den lycklige fågelfängaren
på diktens marker, som med en nästan genial
säkerhet kan fånga ordens skygga vildfåglar
i sina nät. Man finner i hans bok många
exempel på hans förmåga att kort och
suggestivt återge ett intryck:
Tji re Janson.
Ännu helt nyss
bar vattnet flöjters ljud
och muntra pipors stämmor.
Nu spelar andra händer
andra instrument •—
vilt viner stråkarna
och blecket skriar grymt.
Men mellan vissna löv
det spricker ut i blomst
den första, kalla, skarpa
höstens hårda stjärna.
(Promenad i naturen, 14.)
Diktens gnista springer fram ur ett
temperament, som befinner sig i konstant
högspänning. Ett ögonblick belyser den ett
ansikte av granit: diktarens eget ansikte. Havet
och berget, som kämpa med varandra, det
förra kokande av raseri, det senare i stelt
trots, äro de symboler Diktonius helst
använder för att ge uttryck åt sitt intensiva
temperament. Diktaren gömmer emellertid även
mycken vekhet på bottnen av sitt jag; i sin
programdikt »Jaguaren» i diktsamlingen
»Hårda sånger» förklarade han också, att
jaguaren kunde kyssa en blomma och ägde både
tårar och sentimentalitet! I en så torrt
saklig publikation som den finländska »Vem och
vad» har denna litterära bildstormare
deklarerat som sitt särintresse: barn, blommor,
djur och musik. Flere av de vackraste
dikterna i »Stark men mörk» äro dikter om ett
litet barn, som sprattlar och leker och är ett
omedvetet naturens ting, som står nära väx-
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
