Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik E k e l ii n d
terna och djuren. Med ömt viskade ord hälsar
Diktonius jorden, alla levande och alla dödas
hem:
SI har jag åter fot på jord
och jorden är min vän.
Var sten, vart strå jag rör så lätt,
så klumpigt lätt,
och markens mull min fot gör varm:
sol bor i mull,
jag bor i mull —
allt vad jag älskar bor i mull
och är en bit av mull.
Så skall jag en gång vila lätt,
så klumpigt lätt,
med hela kroppen in i mull,
och jorden är min vän.
Och gräs och grus och larv och rot
min själ gör varm:
sol bor i mull,
jag bor i mull —
allt vad jag älskar bor i mull
och är en bit av mull.
(Fot mot jord, I.)
Det vilar en stämning av domning och ro,
av en mild, svag narkos över denna dikt; det
är en panteist som i den tolkat förnimmelsen
av jagets upplösning i naturextasen och
känslan av sin enhet med allnaturen, inför vilken
de enskilda fenomenen dunsta bort som rök
och dimma. Panteismen, naturreligionen, är
formen för denna antimetafysikers religiösa
tro. Diktonius’ panteistiska känsla av
sammanhanget, som binder samman masken och
blomman och människan, ger bakgrunden
även för hans sociala kollektivism; den låter
honom knyta människa vid människa och
skänker honom hans visioner av socialismens
framtida broderskap.
Det råder en inre disharmoni mellan
Diktonius’ kollektivistiska dröm och hans
revolutionära sinnelag. Han själv skulle icke vara
en evangeliskt mild herde i vår Herres hage.
Även denne diktares personlighet är sålunda
motsägelsefull som allt levande och får just
därigenom en rikedom av fasetteringar, som
intresserar.
I »Stark men mörk» är det en ny tids
ungdom som rycker an med stålhårda, energiska
ögon och knutna nävar. Diktonius’ sånger äro
mörka, men det finns trots, kampvilja och en
stark utvecklingsoptimism på bottnen av dem.
Mot Gripenbergs aristokratism, Mörnes de-
mokratism och Jansons individualism ställer
han sitt revolutionära ideal, som gömmer sig
lika mycket i hans dyrkan av naturkrafterna
och driftlivet som i hans utopiska sociala
radikalism. Men trots alla de många profeternas
förkunnelser har icke den nya sakligheten,
den nya viljekulten, lika lätt kunnat kläda
människosjälarna i stål som den gjort diktens
form metallisk och realitetsbetonad. Det
döljer sig stundom en skälvande sensibilitet
under flygarhjälmarna och sport jackorna. Det
finns många av Diktonius’ unga skaldebröder
och -systrar, vilkas diktning är lika spröd och
världsfrämmande som bleka poesier från
seklets början. Med en formulering, som
påminde om Erich Maria Remarque, framhöll en
av dessa moderna representanter för »de
haab-löse Slægter» i Finland en gång i en artikel,
att den unga generationen vuxit upp i ett
bankrutterat hus. Det vore icke så mycket att
säga därom, ifall detta blott skulle vara ett av
de många slagorden, som likt maskrosbollarnas
frön fastna på själva hälleberget. Men så är
det påtagligen icke; man har det intrycket,
att den världsskygghet och pessimism, som
finnes hos Rabbe Enckell, Olof Enckell,
Kerstin Söderholm och Erik Therman, är
någonting som verkligen vuxit fram ur personlig
livskänsla.
I sin bok Ljusdunkel fortsätter Rabbe
Enckell de självbekännelser han påbörjade i
»Tillblivelse». Rabbe Enckell är något av en
eremit, som bygger höga murar omkring sig
för att utestänga världen och människorna;
det finns ingen annan tillvaro än hans egna
intima upplevelser och hans världsfrånvända
meditationer. Han söker fånga hemlivets
poesi, som slår sin gloria kring hustrun och den
lilla dottern. Han målar alla färgskiftningar
han ser ute i naturen, då vintern övergår i
den första skygga våren och då sommarn dör
i höstens frysande nakenhet. Skildringen
av hans vistelse bland de enkla
människorna i det finska inlandet påminner om en
Francis Jammes’ dikter om det stilla livet i en
liten fransk by, där klockorna ringa Angelus
med en klang, som är fylld av många
århundradens ro, och där människorna i
apostolisk enkelhet samlas till måltider, vid vilka det
vita brödet lyser som en hostia på bordet.
Han väljer sina uttryck som en barnafrom
naivist, för vilken allt är besjälat. På ett
ställe berättar han hur hustrun skänker
honom trygghet och hemkänsla i tillvaron. Han
ger detta följande formulering:
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
