Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Be ije r
Almberg Prtinits,
Helga Gör lin som Louise.
Stockholms verkliga operabehov utsträckta
antalet föreställningar mer än trettio av dessa
verk endast stått tre eller ännu färre gånger
på programmet. Att detta innebär ett
oförsvarligt slöseri med de konstnärliga
krafterna inom institutionen ligger i öppen dag. Det
är gott och väl att det arbetas inom teatern,
men arbetet bör också bedrivas efter en
förnuftig plan och icke så att personalen hetsas
över förmåga. Forcering och
överansträngning är icke rätta medlet att frambringa goda
föreställningar. Och hur mycket det än
arbetas på operan, hur öppet ledningen än
svikit sin tidigare givna utfästelse att inskränka
på de kostsamma nattliga repetitionerna, så
visar det sig omöjligt att fullfölja en sådan
repertoarpolitik utan att gång på gång slunga
in ej på åratal spelade stora verk praktiskt
taget utan några scenrepetitioner alls.
Kvaliteten på föreställningarna måste bli därefter.
Men man tröstar sig måhända med att vid
dessa föreställningar vanligen inga
recensenter äro närvarande och att majoriteten av
•den övriga publiken är för okritisk för att
taga illa upp. Men dåliga och illa förberedda
föreställningar äro en illojal handling icke
■endast mot publiken, utan också mot de upp-
trädande artisterna. Påfrestningen på
nerverna blir fruktansvärd, de krafter som
borde sparas för den lugna och eftertänksamma
inlevelsen i uppgifterna uttagas i förskott.
Att systemet icke heller ekonomiskt är
fördelaktigt säger sig självt och framgår med
all önskvärd tydlighet av årsberättelserna,
som väl tack vare det ökade antalet
föreställningar till kraftigt nedsatta priser
kunna inrapportera förbättrade besökssiffror,
men likafullt uppvisa skrämmande
förlustsiffror. Det allmännas årliga bidrag till
operan uppgår i närvarande stund till
halvannan miljon. Summan är imponerande.
För den summan borde stora ting kunna
presteras. Mycket får man visserligen, men
icke alltid vad man helst vill ha. Det är en
stor sak att operan vårdar sig om den gamla
operalitteraturen, men det är skada bara att
den så ofta griper illa fel i repertoaren just
när det gäller återupplivandet av gamla verk.
Thais, som var säsongens första mera
betydande s. k. nyinstudering, har mycket litet
att ge vår tid, och framförandet, med en
konstnärligt omogen debutant i den ytterligt
krävande titelrollen, gjorde knappast
Massenets parfymerade boudoarmusik mera
njutbar. Av samma uppfattning synes även
publiken ha varit, verket försvann snabbt från
spellistan. Ännu kortare livstid blev Aubers
Svarta Dominon förunnad, en opera som
dock numera är så pass ålderstigen, att den
har verkligt kulturhistorisk bouquet. Redan
att höra operans solister med gammaldags
rondör och konstlad ledighet servera den
scribeska taldialogens välsvarvade
följetongsrepliker gav teaterhistoriska sensationer av
hög valör. Musiken, som vid sidan av
åtskilligt mer eller mindre spirituellt munväder
rymmer ett par pikanta och tidsdoftande
infall i äkta Auberstil, är icke tillräckligt
betydande för att motivera operans
återupptagande. Det enda som kunnat ge ett sken av
berättigande däråt hade varit ifall teatern
förfogat över en förstarangens
koloratursu-brett för den kvinnliga huvudrollen, en
för-vandlingsroll som ställer lika höga krav på
livfullt spel som på virtuos sångkonst. Så var
ej fallet. Astrid Olssons i sig själv
välklingande sopran visade sig alltför spröd för
uppgiften.
Mera framgång hade teatern med en
repris av Rossinis Wilhelm Tell, där Joel
Berglund gav ett nytt prov på den
utpräglade begåvning för pregnant musikdramatisk
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
