Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spe Iår
Almbcrg Gr Preinitz.
Seen u rt Louise.
gestaltning i det seriösa karaktärsfacket som
spårades redan vid hans debut för ett par år
sedan. Hans aktion är visserligen ännu svårt
bunden av instruktion och förebild. Han
förefaller likväl ha alltför mycket naturlig
teaterinstinkt i sig för att behöva ta sin tillflykt
till den gamla operaskolans stela
tableau-vivant-plastik av anno dazumal, han har både
i sin stämma och i sitt sceniska
framträdande en medfödd pondus, som sceniskt är mer
värd än alla inlärda teatergester i världen.
Dem borde han emancipera sig från. I
tenorpartiet hörde man för första gången den
tjuguårige tenoren Jussi Björling i en stor
paradroll, som visserligen för att helt komma
till sin rätt kräver en större virtuositet än
han ännu disponerar över, men som
emellertid gav honom tillfälle att intaga genom en
okonstlad musikalisk uppfattning och genom
ett präktigt röstmaterial.
Leo Blechs årliga gästspel, som denna gång
inföll i februari månad, inbegrep icke
framförandet av något nytt verk. Bland de
operor han ledde tilldrog sig en
nyinstude-ring av Fra Diavolo med Stockman i sin
gamla glansroll den största
uppmärksamheten. Till nyinstuderingarna bör även
räknas reprisen av Orfeus i underjorden, nog
så märklig såtillvida som den markerade
det definitiva uppgivandet av det program
på vilket den nuvarande operaledningen
tillsattes. Steg för steg har operastyrelsen
nödgats kapitulera inför nödvändigheten att
tillgripa åtgärder för vilka den föregående
chefen bittert klandrades. Grünewalds
Simsonutstyrsel och Reinhardts
Orfeusinsce-nering voro två av de kraftigaste
tillhyggena i den föga sympatiska presskampanj som
slutligen ledde till dennes avlägsnande och
bilda likaledes en av huvudpunkterna i den
kritik av hans verksamhet som framlades i
den s. k. operakommitténs betänkande av år
1923. Båda ha nu återuppstått och blivit
dragande nummer. Orfeus i underjorden har
kunnat glädja sig åt fullsatta hus, ehuru
den nya upplaga i vilken den nu föreligger
knappast kan mäta sig med den föregående.
När man nu ser om den i detta skick är
man närmast benägen att instämma i de
betänkligheter som operakommittén på sin tid
gav uttryck åt. Den omreviderade texten är
lika irriterande plump som irriterande
menlös, och den pompösa utstyrseln kommer
endast de enkla vitsarna att klinga dubbelt
ihåliga.
De tre egentliga nyheterna under
säsongen ha varit Charpentiers Louise, Carl
Nielsens David och Saul samt Max Brands
Maskinist Hopkins. Man skulle ha svårt att
sammanställa tre operaverk som inbördes
varit mera skilda till sin art än dessa.
Gemensamt ha de endast att de var för sig
beteckna ett mer eller mindre radikalt försök
att bryta sig ur gammal operatradition och
finna nya vägar för musikdramat.
Förgängligast av dessa är tvivelsutan det som nu ger
sig ut för att vara det modernaste, det mest
framtidsmusikaliska, Maskinist Hopkins. De
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
