Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Be ije r
Atelier Kaudern.
E i 7i ar Larson som Saul i
Saul ock David.
båda förstnämndas tillkomsttid ligger redan
ett kvartssekel tillbaka i tiden, och de ha
vardera med växlande resultat fått pröva sin
livsduglighet.
Vad Charpentier Louise beträffar
intresserar det nu liksom tidigare mera genom sina
intentioner än genom sin konstnärliga halt.
Till vår operascen har det kommit alltför
sent för att ha några utsikter att bli en
stadigvarande gäst på repertoaren. Att det skulle
försvinna därifrån fullt så snabbt som det
gjorde hade man dock icke väntat, och även
den som ställer sig kritisk inför operan som
sådan hade gärna unnat den ett bättre öde
för det omsorgsfulla arbetes skull som
nedlagts på dess inövande. Louise har
verkligen en gång tidigare spelats i Stockholm, av
Ranft på Svenska teatern 1903. Då var
stycket nytt, dess djärvhet i motivvalet
frapperade på ett helt annat sätt än nu.
Föreställningen väckte intresse, men blev givetvis
lidande på de bristande resurser Ranft
förfogade över när det gällde den musikaliskg|
gestaltningen.
Charpentier har själv karakteristiskt nog
kallat sin opera »roman musical en quatre
actes». Vad han har prövat på i Louise är
varken mer eller mindre än att med ett djärvt
grepp flytta in den sociala romanen i
operan. Sannolikt utan att alls observera
analogien bar han inom musikdramat velat
genomföra samma reform som Diderot och
Lessing på sin tid inom taldramat, då de
skapade den borgerliga tragedien. Den tid
förefaller oss nu oändligt avlägsen då inom det
seriösa dramat inga andra personer
tolererades än furstar och deras vederlikar och då
handlingen alltid utspelades i en ideal heroisk
miljö. Vanliga borgerliga människor ansågos
duga att skratta åt i komedien, men icke att
gråta åt i sorgespelet. Inom operan gäller
likafullt trots alla emancipationsförsök i stort
sett samma regel ännu i dag. Och i grunden
är den kanske mindre oförnuftig än den tar
sig ut. Operan är född under en annan
stjärnbild än den realistiska romanen, dess
egna uttrycksmedel utesluta objektiv
verklighetsskildring. Den andas i djupare och
häftigare andetag än taldramat, den är till hela
sitt väsen antiintellektuell och emotionell,
icke analytisk och deskriptiv.
Charpentiers Louise bär också syn för
sagen. Sitt eget program till trots är denna
s. k. roman musical en kompromiss mellan
realism och romantik, och detta i långt högre
grad än Charpentier varit medveten om. Den
skulle säkerligen ha förblivit så även om
kompositören-författaren varit utrustad med
större talang än han är. Romantiken sitter
mindre i de fullt avsiktliga och understundom
ganska naiva eftergifter som ban gjort åt vad
han ansett vara hävdvunnen veristisk
operastil och som består i på bredden lagda
teatra-liskt-måleriska folklivsscener med
förbiskym-tande symboliska fantomer ur
storstadsdjungelns spökbrigad. Hela hans egen inställning
till det verklighetsstoff han vill ge musikalisk
inklädnad är ärkeromantisk. I själva
händelseförloppet är en särskilt i de båda ytterakterna
ganska djärv realism genomförd, men i
partituret strömmar hans eget hjärtas veka
känslofullhet över alla bräddar. Där blommar den
rikaste romantiska flora. Och det är den som
gör att Louise trots allt till slut blir en
riktig opera, som det blott kommer an på
publikens egen beredvillighet att anamma med
samma klangberusade känslosalighet som
vilken elegisk Massenet-melodram som helst.
Charpentiers musikaliska faktur är icke av
högsta klass, och den någorlunda kräsne
musikkännaren vägrar numera att acceptera
hans ofta banala melodiföring, som därtill
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
