Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spe Iår
•Almöerg ö* Pr t ini t i
Seen nr Saul och David.
stämmer så illa med den tunga
Wagnerinstrumentation, varmed han belastat den.
Faktiskt tar sig Louise sobrare, mera artistiskt
förfinad, mera äkta fransk ut i
klaverutdra-get än den klingar för örat vid
framförandet, om också redan vid läsningen dess starkt
eklektiska karaktär sticker i ögonen. Det är
Massenet tillsatt med en kraftig dosis
överhettad Tristankromatik, som i sin tur
knappast bidrar till att närma musiken till det
vardagsspråk som talas i replikerna.
Texten sedd på nära håll är sannerligen
inte heller den något mästerverk. Stilen
vacklar mellan vardagligt samtalsspråk och
flosku-lös lyrism. Men det är nu en gång inte
stilen som är avgörande för en
operalibrettos värde, utan den poetiska följdriktighet
varmed den ena situationen ger den andra.
Som lektyr är Louise en dramatiserad
följetong och knappast en av de bättre, men från
scenen, där orden och replikerna reduceras
till oväsentligheter och den emotionella
intensiteten är allt, ter den sig i sin starka
förenkling både äkta och dramatiskt fängslande.
Konflikten mellan det torftiga men
strävsamma arbetarhemmet och den lättfångna
kärlekslyckan i nöjeskvarteren är av den sorten
som utkämpas dagligen i tusentals mer eller
mindre motståndskraftiga flickhjärtan. Och
man kan inte säga att Charpentier, hur tjockt
han än brett på nied penseln då det gällt den
yttre miljöskildringen, på något orättfärdigt
sätt idealiserat huvudpersonerna i stycket.
Louise själv är en äventyrslysten kokett som
älskar nöjet och friheten mer än kärleken
och kärleken mer än sin älskare. Julien är en
tanklös och i grunden lika självupptagen
flickjägare, Louise’s mor en hård och bitter
utsläpad arbetarhustru, hennes far en trång och
oförsonlig småborgarnatur. Men Charpentier
dömer ingen av dem. Lika lidelsefullt som
trots någonsin Louise och Julien älskar han,
man hör det av hans musik, det
sinnes-berusade och sinnesberusande Paris som
svärmar i gränderna kring Montmartres
ateljéer och nöjestempel, eller rättare sagt
en gång för trettio år sedan svärmade
där, ty det Montmartre han vill skildra
finns ej mer och har kanske närmare besett
aldrig existerat. Om ban avhållit sig från
att idealisera människorna i pjäsen, har han
sannerligen inte avhållit sig från att
romantisera staden och bohemlivet, som i hans
skildring lockar med evig ungdom och evig fest.
Men lika omisskännligt stark är hans kärlek
till småfolket, till det härdiga genuina franska
arbetarhemmet. Han tar själv intet parti i
konflikten, utan låter sin melodram klinga
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
