Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Be ije r
impressionistiska färgeffekter i sitt partitur
verkar den här insatta österländska
lokalkoloriten dubbelt suggestiv, trots att den endast
rör sig med antydningar. Andra episoder åter
äro dramatiskt mindre gott motiverade och
svåra att sceniskt gestalta.’
Det hade också varit klokt om regin hade
mera konsekvent tagit fasta på verkets
övervägande karaktär av dramatiskt intensifierat
oratorium och givit det en sobrare och
stramare scenisk infattning. I Carl Nielsens
musik finns ingenting som suggererar den
färggranna och operabanala dekorativa utstyrsel
det nu presenterades i. Arkeologisk trohet var
en gång för alla utesluten, eftersom vår
kännedom om judisk byggnadskonst och
dräktbruk på Sauls tid är praktiskt tagen ingen.
Det enda naturliga hade varit en sträng
stilisering med anknytning närmast till den
tidlösa barockkonst genom vilken vi ännu i dag
finna det naturligt att se Gamla testamentets
legendvärld och till vilken också en direkt
traditionslinje för tillbaka från Carl Nielsens
egen musikaliska stil.
Einar Larsons återgivande vittnade som
alltid om omsorgsfullt arbete och stark ambition.
Men hans dramatiska intuition är ännu icke
mäktig att tvinga sångfrasen in under så
sammansatta psykologiska mångtydigheter som
dem denna roll är hopsvetsad av. Hans
föredrag saknade pregnans och pondus, medan
däremot hans yttre apparition och plastik
frapperade genom sin sceniska effektfullhet. Det
starkaste intrycket efterlämnade Wallgrens
åldrade profetgestalt, en skapelse av stora mått,
vittnande om en förmåga av musikalisk
introspektion som Wallgren icke alltid tidigare ägt.
Om säsongens sista nyhet, Max Brands
Maskinist Hopkins, kan man fatta sig kort.
Maskinist Hopkins är ett modernistverk som
både är och vill vara utmanande. Brand
komponerar atonalt, men i en impressionistisk stil
som vacklar mellan programmusikaliskt
tonmåleri och rena jazzinfall. Verket vann en
viss publik popularitet just tack vare de
senare, som huvudsakligen koncentrerades till
en för det dramatiska sammanhanget
fullständigt överflödig akt, förlagd till ett större
varietétingeltangel med Jackson Girls och di-
verse andra revytricks som extra påbröd. I
den mån örat vande sig vid den bedövande
kakofonien kunde man konstatera en sällsynt
frånvaro av personlig stil och originell
uppfinning i det rent musikaliska. Kryddorna
voro allt, den substantiella födan ytterst
obetydlig. Handlingen, som rörde sig i modern
fab-riks- och affärsmiljö, stod ungefär på
kolpor-tageromanens eller det allra enklaste
filmdramats nivå. Och likväl intresserade verket
och ingav till och med respekt som ett
tvivelsutan allvarligt menat försök att bringa
operakonsten i kontakt med den moderna tiden.
Brand och många andra av hans landsmän begå
bara det ödesdigra misstaget att identifiera den
moderna tiden uteslutande med dess yttre och
tillfälliga accessoarer. Man tolkar icke den
moderna människans problem för att man
talar om radio och aeroplan i atonala recitativ,
och man skapar icke en ny religion för
massorna genom att falla ned och tillbedja
Maskinen och uppmana dem att göra likaledes.
Med Maskinist Hopkins hade Jon-And
kommit in på ett område som han fullt
behärskar, och ett par av de scenbilder han här
åstadkommit tillhöra det bästa i hans
mångskiftande — alltför mångskiftande — ceuvre
som dekorationsmålare.
I de mer än vanligt påfrestande
solopartierna gåvo bland andra Brita Herzberg samt
Einar Larson och Einar Beyron nya prov
på den konstnärliga ambition och
oförskräckthet inför svårigheterna som det är
en av den Forsellska regimens mest
odisputabla förtjänster att ha hållit vid liv inom
teaterns artistkår, i trots av den ofta
mycket tunga arbetsbördan, en arbetsbörda som
för övrigt mer än egentligen rimligt är
kommit att läggas på den yngre generationens
axlar.
Även i år har Sjaljapin gästspelat på
Stockholmsoperan och vunnit lysande framgångar,
dels i sin stora och magistrala Boris
Godunov-tolkning och dels i en med strålande
teatralisk fantasi och kraft given
Mefistoinkarnation som faktiskt förvandlade hela Gounod’s
opera till något helt annat än det vi varit vana
vid.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
