Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Strindberg, Giftas och firman Albert Bonnier. Av K. O. Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. O. Bo n n ie r
fattareförbindelser, på August Blanche, C.
J. L. Almquist, Crusenstolpe, fru Carlén,
fru Schwartz, Lea och Sehlstedt, Topelius
och Viktor Rydberg. — I slutet av 70-talet
och, just samtidigt med min återkomst från
en långvarig vistelse utomlands, år 1880,
började de nva litterära rörelserna nå oss
här hemma, huvudsakligast närda från
Norge och Danmark. -— Min far ägnade
emellertid ej så stort intresse åt dessa
rörelsers svenska representanter. Han höll
sig hellre till sina äldre författare, vilka
hade vår publiks öra på ett helt annat sätt.
— Jag däremot, själv fylld av de moderna
idéerna och åsikterna, brann av begär att
få bli de unges förläggare, och det
förargade mig icke så litet då dessa mest gingo
med sina manuskript till våra
konkurrenter, till de den gången mycket livaktiga
firmorna Fritzes, Z. Hæggström,
Looström & Co., Seligmann & Co. och
Oscar L. Lamm. — Strindberg, som
flackade från förlag till förlag, hade just på
våren 1883 i den på Lamms förlag
utkommande tidskriften »Ur Dagens Krönika»
offentliggjort en del dikter. Det var
»Tidens Gudar», »Esplanadsystemet» och
några till. Jag blev het om öronen då jag
läste dem, och jag skyndade mig att pr brev
utverka av min far tillåtelse att få
underhandla med Strindberg om dem. Min far
kunde ingenting neka mig, och han gav
sitt bifall. Hur dessa underhandlingar
fortskredo är här varken plats eller tid att
redogöra för. — Nog av, de resulterade
fram på sommaren i ett kontrakt mellan
oss och Strindberg om ett intimt
samarbete. Till en början skulle vi ge ut hans
»Dikter», men därutöver förband
Strindberg sig att skriva endast för vårt förlag.
Vi ordnade hans finanser, betalade hans
skulder till föregående förläggare och
ställde en resekredit till hans disposition.
Han reste med sin familj till Paris — och
vi publicerade hans »Dikter på vers och
prosa».
Jag hade varit naiv nog att tro, att det
skulle bli en stor succé. Vi tryckte 6,000
exemplar, något den gången oerhört. —
Och det blev -— ett jättefiasco! Icke ens
2,000 exemplar gingo åt.
Visserligen hade intresset för boken
varit stort innan den utkommit,
bokhandlarna hade rekvirerat exemplar i stor skala.
Men bladet vände sig mycket fort.
Tidningarna kastade sig över dikterna, gjorde
— med få undantag — ned dem och
förklarade boken ovärdig Strindberg, en del
tilläggande, att den även var ovärdig
förläggaren Albert Bonnier! Aftonbladet,
Fyris, Allehanda och Göteborgsposten
ledde skallgången. Aftonbladet förklarade, att
Strindberg borde ha ris, och varnade
allmänheten att köpa den farliga boken, som
innehölle så mycket »infamt» och
»vidrigt». Hugo Nisbeths Figaro gick ännu
längre, då den antydde, att Strindberg
blivit mutad av förläggaren att icke skriva
mot judarna! En sådan kränkande
insinuation gick min far till sinnet, och i ett brev
till min mor, som ända från april utan
avbrott vistats utomlands för sin hälsa, kan
man mellan raderna nogsamt avläsa hans
växande missnöje med hela
Strindbergsöverenskommelsen. Han skriver där, att
åtskilliga av hans intimaste vänner uttryckt
sin förvåning över att Albert Bonnier velat
vara förläggare åt Strindberg. »Att jag lika
gärna hade varit ifrån det — det vet du,
men — men —», skriver han, därmed
syftande på att det inte varit han utan jag
som varit upphovet till förbindelsen.
Att försäljningen av boken blev så
dålig och att högertidningarna varit så elaka,
brydde jag mig mindre om, men jag blev
en smula tveksam huruvida min mening
om Strindberg och hans författarskap var
den rätta, då även den litterära vänsterns
skyddsvakt, med Karl Warburg i
Handelstidningen främst, rätt skarpt kritiserade
dikterna. Än missmodigare blev jag, då jag
i min egen hustrus ungdomshem blev utsatt
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
