Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Strindberg, Giftas och firman Albert Bonnier. Av K. O. Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindberg, Giftas och firman Albert Bonnier
Nej, här duger ingen dagtingan längre —
utan ett modigt beslut — det gör Er ock största
hedern. Och lång besinningstid finns nu ej heller
mera. Telegrafera mig genast att Ni reser —
och sedan ett par gånger under vägs — så att
jag har något att trygga mig till och så att man
kan tala om det.
Låt hederns bud inverka på Er. Tag Gud i
hågen och res — och jag är öfvertygad att
både Ni, Er hustru och barn, Er familj här
och Edra vänner — alla skola hafva orsak att
glädja sig deröfver — ty det är det enda rätta!
Var fullt öfvertygad att detta är högst
nödvändigt för Er framtid som författare — ja som
hederlig karl, och tveka icke längre!
Ni kommer bestämdt icke att ångra att Ni
kommer — men väl och djupt — om Ni ännu
längre skulle tveka.
Min son instämmer helt och hållet i hvad
jag här sagt.
Samma dags afton hade min far och
jag en lång överläggning om saken med
en av våra intimaste umgängesvänner,
dåvarande polismästaren i Stockholm Semmy
Rubenson. Han var av samma övertygelse
som rådman Krook om hur rådhusrätten
skulle komma att förfara, men på samma
gång uttalade han som sin bestämda åsikt,
att det aldrig skulle lyckas oss att förmå
Strindberg att resa ensam hem till
Stockholm, icke därför att han vore feg eller
för ohederlig, utan emedan han aldrig
skulle kunna fatta ett beslut att resa! »Vill
ni ha hem honom, så vet jag intet annat
råd att ge er, än att du reser ned och
hämtar honom», sade han åt mig. — Tanken
föll i god jord, min far var tveksam, men
jag var genast beredd.
Endast några få förberedelser behövdes,
och dagen därpå, den 10 oktober på
kvällen, gav jag mig i väg över Köpenhamn,
Kiel, Hamburg, Köln och Bern till Genève,
dit jag kom den 14 :e på eftermiddagen.
Jag sökte genast upp Strindberg, som
bodde i ett pensionat i Genèves förstad
Plain-palais, n:r 3, Rue Dancet. Strindberg ville
icke höra talas om hemresa. Varför resa?
Alldeles obehövligt. Han skulle dagen
därpå tillsammans med mig söka svenske kon-
K. O. Bon 11 i e r.
suln och få bevittnat, att han, August
Strindberg, vore författare till »Giftas».
— Han var nämligen, trots brevet av den
9 :e från min far, vilket han mottagit,
alltjämt övertygad om, att blott han insände
till rådhusrätten ett dylikt bevittnat
erkännande, så bleve min far genast skild från
målet. —- Även jag hade vid framkomsten
till Genève erhållit ett rätt så obegripligt
telegram hemifrån, som tycktes antyda, att
personlig inställelse möjligen skulle vara
överflödig. För resten var Strindberg vid
gott humör, trivdes i Genève, till och med
i pensionatet, var för tillfället teoretisk
nykterist, vilket icke hindrade att vi drucko
ett glas lätt schweizervin till middagen.
Han intresserade sig föga för det
mottagande som »Giftas» rönt eller för
åtalet — långt mera för schweiziska
förhållanden och för de noveller med ämnen
från Schweiz, som han då just lade sista
handen vid. Fru Siri var klen, vantrivdes
i pensionatet och längtade hem till Sverige.
Dagen därpå: »Sprungit kring stån för
att få namnteckningen bevittnad. Varit på
konsulatet. Allt var klart», skriver
Strindberg i »Ovarstadsresan». — Så enkelt var
det dock icke. — Svenske konsuln hade
alltjämt tjänstledighet och var bortrest.
Strindbergs inlaga »till Stockholms
Råd-stufvu Rätts Sjette Afdelning», i vilken
han tillkännagav sig såsom författare till
boken och underkastade siçr författaran-
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
