Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
W e r in
verk. Han vet mer om bönder och jordbruk
än någon annan av våra många
folklivsskildrare, han svävar aldrig i det blå. På ett
ställe i De knutna händerna avfärdar han litet
förargat bonderomantiken, dessa
grannlåtshistorier för herrskap, som aldrig ha hållit i
plog och dynggrep. Hans egen bok riskerar
inte att bli hänförd till samma kategori som
landsmaninnan Elisabeth Bergstrand-Poulsens
folklivshistorier, som han kan tänkas syfta på.
Första delen av Vilhelm Mobergs
bondeepos, Långt från landsvägen, anmäldes förra
året i Ord och Bild. Den tedde sig alltför
kompakt. När man tänker tillbaka på den,
minns man gården Ulvaskog och folket som
gick där i sina sysslor, växlande med årets
tider. Av detta har man ett starkt och
bestående intryck. Men människorna framträda
inte, det förefaller som om de vore inneslutna
i ett massiv, som om de inte levde sitt liv
utan jordens. Den kärleks- och
äktenskapshistoria som skulle ge det hela raison d’étre
som roman sjönk ned till att bli en bisak. Den
hade också banala drag.
I De knutna händerna håller sig
berättaren inte så nära jorden. Adolf i Ulvaskog
stiger äntligen fram ur massivet, så att han
avtecknar sig fritt mot bakgrunden av den bit
Smålandsbygd han brukar. Han är en böjd
och sliten småbonde, som ingenting annat vill
än bevara sin gård åt släkten. Men han växer
och blir till en hög och gripande gestalt, en
Job, en kung Lear. Han är snål, envis och
hård. Men han är en hjälte: han kämpar för
sitt hemman som Karl XII för sitt rike. Allt
och alla står honom emot. Den industriella
utvecklingen i 1900-talets Sverige kringskär
jordbruket, och verkningarna sträcka sig
ända till Ulvaskog, som ligger så avlägset från
stadscivilisationen som en gård kan ligga i
detta land. Han värjer sig mot allt det nya,
och han gör det av instinkt, inte på grund
av någon i ord formulerbar åskådning. Ordet
konservativ vore för fint, för modernt och
kulturellt att bruka om en människa av hans
art. Han är primitiv, ociviliserad och hednisk.
Han är »den evige bonden», över vars huvud
politiska, och religiösa välvningar passerat
utan att han märkt det, men som nu ser sin
tillvaro omformad av den övermäktiga
industrien.
Berättelsen börjar då Adolf i Ulvaskog
upplever sin storhetstid. Efter trettio års slit
har han hemmanet betalt och en slant över på
banken. Han går en vårsöndag kring marker-
na och ser hur höstrågen börjar axa sig, och
han är tillfreds över att solen skiner efter
regnet och att det tecknar sig till god gröda.
När han sedan sitter till bords med fyra stora
friska barn, en son på vardera sidan om sig
och två döttrar vid bordets andra ända,
tycker han att han lugnt kan gå in i
ålderdomen. Men Ulvaskog är hotat. Fienden har
ryckt nära med järnvägsstation, fabriker och
folkpark. Den frestar med lättare arbete och
högre betalning, den bjuder cyklar och
cigarretter och stiliga kläder. Dess agenter
finna vägen ända till Ulvaskog. Gården börjar
mer och mer likna en fästning i
belägringstillstånd, från vilken barnen desertera ett
efter ett. Men gubben släpper inte taget, så
länge det finns någon kraft i hans valkiga
och spruckna nävar.
Vilhelm Moberg berättar om allt detta lugnt
och redigt, med verkligt bondeallvar. Någon
gång får dock humorn spelrum, såsom i
skildringen av Adolfs möte med
hembygdsrörelsen, som gör sig påmind genom ortens
folkskollärare. Man vill — eventuellt mot
betalning — låna hans gamla brudgumskläder till
en teaterföreställning i en nygrundad
hembygdsförening ! Här unnar sig författaren en
stund av satir. Ganska dråplig är denna seen
mellan folkskolläraren och bonden, vars
häpnad övergår i vrede, när han äntligen får
klart för sig vad saken gäller. Hans harm
delas av författaren, som kommenterar
händelsen med orden: »Det levande — det var
inget märkvärdigt, inget att akta och bry
sig om. Men det döda ville man genast ta
hand om. Vem hade tid och råd med den
levande bonden nu, när man hade så mycket att
beställa med den utdöda allmogekulturen ? En
sådan som Adolf behövde inte gå och jämra
sig; han skulle nog bli hjälpt och
omhändertagen, bara han vänt näsan i vädret.»
En präktig skildring är också den i bokens
slut av hur Adolf firar sin sjuttioårsdag
samman med de gamla uvarna Kardmakarn och
Lump-Fransen, bägge kända från romanens
förra del. Bonden lutar mot sitt fall och
gården med honom. Han har ännu kvar yngsta
dottern, och med hennes hjälp hålles det hela
nödtorftigt ihop. Som ett klubbslag drabbar
honom då beskedet att denna dotter tänker ge
sig i väg till Stockholm, till en kvinnlig
kusin, om vars leverne han vet litet mer än
hon. Säker på att hon går mot olycka skjuter
han henne natten före avfärden.
Tyvärr övertygas man inte riktigt om att
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
