- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionde årgången. 1931 /
402

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G.

L a tir i n

ungdomen diskuterar tillsammans med faderns
affärsvän Mr. Alfred Grangers barn, låt
vara helt akademiskt och teoretiskt, huruvida
ej det rättaste ur samhällets synpunkt vore att
avdagataga — låt vara smärtfritt, som en viss
traditionell humanism kommer dem att önska
— de personer, som nått jag minnes ej om
det var fyrtio- eller femtioårsgränsen. Men
de ålderstalen äro ju beroende på, hur unga
de diskuterande äro.

Plötsligt blir dock Mr. Battle det helas
medelpunkt och högeligen intressant. Frun
och ungdomen få höra, att han måste göra
konkurs, och fast han av en vän fått löfte
om ekonomisk hjälp för att undvika
konkursen och fortsätta med sin verksamhet, så
meddelar Battle till oerhörd häpnad för alla,
att han ändå vill lämna familjen och att det
blir tillräckligt över för att hustru och barn
skola få en rätt anständig summa. Själv
tänker han ge sig av med återstoden till
Rivieran och arbeta för sig själv, nöjd med att
få vara i fred för sin familj, för vilken han
var så komplett likgiltig. Man erfar den av
författaren åsyftade lättnaden, när den av
Lars Hanson med genial intuition spelade
affärsmannen trampar sönder sin höga hatt,
symbolen för hans cityverksamhet, och utan
ilska men med en välgörande torrhet talar
om att han med fullkomligt jämnmod
lämnar sin intiga maka och sina lika intiga barn
för att börja ett nytt liv på egen hand. Han
och hans f. d. krigskamrat, den nyssnämnde
affärsmannen Mr. Granger—herr Olof
Win-nerstrand, bli nästan löjliga och förhatliga
för ungdomen genom att ha »ställt till med
kriget». Winnerstrand återgav mästerligt den
bullrande förtrolighet, varmed den mogne
mannen sökte bli kamratlig med ungdomen,
men det var fåfäng möda, ty de unga hade
endast ett medlidsamt löje för vännens och
faderns beskrivningar på de »blodsure
travaljer», som man sade i Sverige på den
karolinska tiden, vilka de måst underkasta sig.
Så lång tid har det således gått, sedan kriget,
att det hunnit växa upp en ungdom, som med
en uttråkad min och en axelryckning tänker
på dem som klädde skott. »De gamla», tycka
de, borde ligga i litet bättre för att förtjäna,
så att ungdomen kunde få egna bilar och icke
behövde fara i de gamlas »kärror».

I Renée Björlings förmåga att återgiva
Mrs. Battles engelska, eleganta,
temperaments-lösa egoism och uppgående i egna
förtjänster blev jag alldeles förtjust. Författaren

är fullständigt fri från all sentimentalitet.
Han är torrt sarkastisk. Det finnes
naturligtvis i vår tid lika stor procent av hygglig
och knogande ungdom som förr, men en sorts
jargong, ett slags löjlig förhävelse över
att vara ung, ett förnumstigt nedblickande
på dem som äro ett eller annat tiotal år äldre,
ha fått litterära uttryck nuförtiden, vilka
genom den kvicke, elake och kloke Somerset
Maughams skådespel fått en ovanligt
pregnant kritik.

Den engelska scenbilden — man är
bortskämd med utmärkta sådana på våra teatrar
—• var också här riktig. Man har Alf
Sjöberg att tacka för densamma, och den
kunniga översättningen är utförd av fru Ellen
Lundberg-Nyblom.

Dramatiska teatern har under de sista fem
månaderna givit en allvarlig komedi av
Moliére, en fars av samme store klassiker,
Nordens bästa enaktare, som jag tillät mig kalla
Runar Schildts »Galgmannen», ett svenskt
lustspel av vår främste nu levande
teaterförfattare, den allvarliga, originella svenska
komedien »Swedenhielms», den stora engelska
succén Somerset Maughams »Fadershjärtat»,
ett av de lustspel som verkligen ha någonting
att säga, och slutligen den kontinentala
framgången, tysk-österrikaren Theodor Taggers,
med pseudonymen Ferdinand Bruckner,
Elisabet av England, bra översatt av Karin Boye.
Är det opassande för en som skriver om
teater att komma med en suck av
belåtenhet över alla dessa pjäser, även om jag själv
ej hade vidare roligt under det senare halva
dussinet av de elva tablåerna i den sistnämnda
pjäsen, som dock alla av konstnären Bertil
Damm och regissören Olof Molander på ett
verkligen smakfullt och intressant sätt
iscensatts. Stycket blev hos både kritik och publik
en riktigt stor framgång. Elisabets liv är lika
dramatiskt som hennes vidrige höge faders
och den av honom ett huvud kortare gjorda
höga moderns. Men det skådespel som
Shakespeare och kanske huvudsakligen Fletcher
gjorde av Henrik VIII var ofantligt mycket
mera intresseväckande i min tanke och både
i uppsättning och spel en heder för
Oscarsteatern, där det uppfördes för ett år sedan.

Elisabet saknade ej friare. Hade hon
blivit lycklig med Erik XIV eller Filip II, som
båda erbjödo både hjärta och hand?
Gunstlingar hade hon en hel del men troligen ingen
älskare. Hon var kanske, som vissa lärda

402

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1931/0444.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free