Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
ter sig. Men trångt om saligheten blir det
ändå, ty här måste Vas ja och Ivan och
Lud-milla och Tanja bo i samma rum, skilda åt,
som ett kvickhuvud yttrade, »först med ett
kritstreck och sen med ett klädstreck». Den
rara Ludmilla—fru Esther Roeck Hansen
hade borgerliga tendenser och höll, trots
protester, på att ha sina små familjefotografier i
svarta ramar på väggen. Tanja—fru Gull
Natorp, i motsats till Ludmilla medlem av
kommunistiska kamporganisationen — det
voro alla utom Ludmilla — pluggade hellre
Karl Marx än hon bakade en pirog. Alla
hade de emellertid det äkta ryska lynnet över
sig, ej minst fru Roeck Hansen. Det låg
något av primitiv oskuld över alltihop. Ja till
och med moraliska betänkligheter av
sovje-tistisk art rörde sig hos de snälla
människorna. Man unnade dem hjärtligt damombytet,
då Tanja sträckte sig i sängen så belåtet vid
tanken på att det nya livet skulle börja.
Bägge kvinnorna hade tagit på sig nya rena
linnen strax före ridåfallet, som lät oss ana, att
på bägge sidor om det med gamla kjolar och
andra klädespersedlar behängda klädstrecket
man skulle visserligen fortfarande få det
trångt men dock för tillfället något saligare.
Vår borgerliga synpunkt gör oss dock ej
blinda för »inneboendesystemets faror».
Något rymligare får man hoppas att det
skall bli på Svenska adelsförbundets
hemstiftelse. Till förmån för denna uppträdde på
Operan friherrinnan Ellen Cederström på en
festföreställning, som blev en alltigenom
värdig och lyckad omramning till hennes friska
konst. I Hjärter dam av Max Bernstein,
en liten enaktare, så gammalmodig att den
blev lustig, var hon en ung friherrinna Ella
von Staff, en kvinna med hjärtat på rätta
stället, som det heter. Hennes sätt att läsa
det för henne så upprörande brevet var ett
litet rörande inslag av äkta diskret smärta.
Det är ej ofta en bagatell, så kallar Ernst
Ahlgren sin enaktare I telefon, blir så
långlivad och står sig så bra som den nu över
fyrtioåriga pjäsen. Många sutto i salongen
som sett den under åttiotalet. En svärm unga
vackra flickor »ur societeten» som det hette
på den tiden, och begreppet finnes väl än,
fast jag inte vet vad det heter, kanske »de
som äro med», voro på scenen. Det kan vara
roligt för dem att ha varit där på samma
gång som Ellen Hartman-Cederström, vilken
i mer än femtio år kunnat spela ung svensk
flicka och hela tiden haft i sitt hjärta den
humor, den livsglädje och den vänlighet en
dylik av rätta sorten bör äga.
»Den glada åsnan» är en teater, som
ligger eller kanske snarare låg i Kaos och
hade som förklarande namn »romantisk teater».
Jag förstår inte riktigt vad den sortens
teatrar skola vara till, men de lära utgöra
säkerhetsventiler för explosiv teateridealism.
Direktören och konstnärlige ledaren,
dekorationsmålaren och regissören Sandro
Malmquist har gjort förtjänstfulla insatser,
och ehuru jag ej har vidare smak för
moderna dekorationer, måste jag erkänna att
han kommit med rätt betydande ting. Nu skall
han emellertid lämna Glada åsnan för Glada
änkan och försöka att göra något av den
ledsammaste teaterscen som jag sett i hela
Europa, Konserthusteaterns.
Salongen på Glada åsnan var emellertid
riktigt trevlig. Liliom, det stycke jag där såg,
var däremot ett bevis på att allt som man
uppmanas att trå efter icke behöver vara så
vidare värdefullt. Jag har i många år hört
suckar över att »Liliom» icke givits. Nu veta
vi emellertid, att stycket är alltför banalt
djupsinnigt. Skådespelet av den förträfflige
ungerske dramatikern Franz Molnar visade att
ingen, icke ens en utmärkt teaterförfattare,
alltid behöver lyckas. Liliom är en undermålig
figur i Budapest; det är vackert så, att man får
veta var man befinner sig. Stycket spelar
som sagt i Budapest, om också även på, som
det hette, polisstationen på andra sidan, som
ej tycks ligga i Österrike eller i Rumänien,
vilket senare land väl är så gott som
helvetet för magyarerna, utan i skärselden. Liliom
—herr Gunnar Olsson var utropare vid
karusellen på ett nöjesfält och försöker sig på
litet av varje. Han pinar sin snälla hustru och
är inblandad i ett rånmordsförsök, men sj
älv-mördar sig. Man må vara hur stor fiende till
självmord som helst, den kristna läran
förbjuder det, och sovjet måtte anse att det är ett
olovligt sätt att undandraga sig produktionen
—• men här var självmordet på sin plats.
Liliom ångrar sig, och med tillåtelse av hemliga
himmelske polisen får han efter sexton års
frånvaro spöka i sitt lilla, efter hans bortgång
trevna hem. Lyckligtvis var han blott på
kort visit. Han lär emellertid ha varit bättre
än vad den jordiska polisen trodde, när han
höll på att fumla med rånmordet.
Det var en mycket lyckad idé att låta oss
i Stockholm få se den med friskhet och en-
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
