Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Elsa Carlsson — Belisa. Anna Hammaren—Teodora.
Grupp ur Järnvattnet i Madrid.
tusiasm arbetande Lorensbergsteatern.
Göteborg är en konststad, det ha vi vetat
sedan 1880-talet, Göteborg är en musikstad, det
visste vi även sedan rätt länge, och på
senare år hade vi reda på, att den stora
handelsstaden liksom Hamburg haft en
självständig och originell scenisk konst.
Den modernistiska läggning i scenbild och
annat, som teatern i Göteborg hyllar, ligger
ej för mig, men det var ju endast i det
första av de stycken, som här gåvos, man fick
se dylikt. Det Iår, sade vår högste teaterchef,
ej gå att spela Lope de Vega nuförtiden.
Och kan man kanske tillägga, det gjorde
man inte heller. Lope var med på den
armada, vars undergång med fullt skäl så
upprörde Filip II i »Elisabet av England», att
han började, påstår Bruckner, häda Gud
offentligt, det enda som jag trodde en spansk
kung icke fick göra. Men Lope undkom med
livet. Det Iår vara överdrift, påstå somliga
litteraturforskare, att han skulle ha
författat 2,200 pjäser, men det påstås dock, att han
kommit med 21,361,000 versrader, och det
är vackert så. Han kunde göra en pjäs på
tjugufyra timmar. Redan härigenom skiljer
han sig fullkomligt från en av våra bästa
svenska samtida dramatici Hjalmar
Söderberg. Ett av Löpes berömdaste stycken är
Järnvattnet i Madrid. Eftersom man ej
kunde spela Lope, skrev herr Knut Ström om
denna komedi till ett spexartat stycke med re-
vyinslag. Och det kan ej nekas, att detta
spex, huvudsakligen spelat i moderna
torero-kostymer, upprullades är rätta ordet med så
mycken schwung och med så många lustiga
intermezzon, att man ej sällan skrattade, ehuru
man satt och undrade, huruvida ej Lope hade
låtit bränna Knut Ström som kättare. Lope
fick nämligen en gång den hedern att få
presidera vid en kättareavrättning, men
allvarligt talat fanns det nog också en hel del
av Löpes verser med i stycket. Så fäste jag
mig, förmodligen därför att jag läst dem
förut, vid verserna:
i En kvinna i den gamla goda tiden
var intill trettio år en mö som lekte
bland pojkarna med flätan utmed ryggen.»
Men nu, säger Lope om den spanska flickan,
är hon »ett säkert tecken att vår värld går
under»,
»vid tio år försänkt i giftastankar,
vid tretton moder och vid tjugu mormor».
Nu står det visserligen i spanska originalet
»veintuno», alltså tjuguett, vilket
förutsätter att mamman skulle vara åtta år. Det är
alltid bättre än sju, men jag är icke
tillräckligt hemma i gynekologien, särskilt den
spanska, för att yttra mig i frågan om
möjligheten.
Bra egendomligt förefaller det att tänka
sig en trettioårig spanska »med flätan utmed
ryggen», som lekte med pojkar, om det ej
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
