Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
skall fattas så, och jag har hört av en lärd
person att man i gamla goda tiden,
alltså i början av Filip II :s regering, sedd från
Löpes synpunkt, kallade en kvinna för
flickunge, när hon var trettio år gammal och
lekte med, naturligtvis, husets småbarn. Och
angående vad »en cabello» skulle betyda anser
den lärde mannen att det kan vara »med
fladdrande lockar» och avse endera flickan
eller småpojkarna.
Utklädda betjänter, doktorer och
kavaljerer, de senare ofta med dragna värjor,
blandade sig så, att man knappt hann uppfatta
något förrän vridscenen rullade vidare. Den, som
genom stilfull konst och komik gladde mig
mest var Teodora—fru Anna Hammaren. Det
är ej lätt att göra något nytt och
personligt av en sådan roll, men här var det en
fröjd att se hur fint och lagom figuren
utformats av denna duktiga skådespelerska.
Hjältinnan, fröken Elsa Carlsson, hade
också stil. »Ho svängd’ å ho’ fanser’ sig på sånt
finurligt sätt», att man hela tiden, särskilt
då hon vid springvattnet i övermodig lycka
glittrade och glänste i kapp med
vattenstrålarna, såg henne med stort nöje. Vacker och
spansk var också Göta Hoving.
Det fordrade en viss ansträngning att med
denna virvlande takt skilja på herrarna, så
det är ej så lätt att sätta några individuella
betyg, men författaren-regissören herr Knut
Ström hade mästerligt instruerat sina
skådespelare, och dessa — och det är lika viktigt
—• voro så fyllda av lust att göra sitt bästa
för ensemblen, att teaterledningen fick ut det
festliga helhetsintryck som åsyftades och
som med hjärtligt bifall mottogs och
uppskattades av Stockholmspubliken. Lope de Vega
blev emellertid ej inropad.
Det andra och sista av de stycken, som
spelades här, var Circhon-Ouspenskys Rost
med ämne från Sovjetryssland. Den var till
stor heder för Lorensbergsteatern både vad
spelet och regien beträffar. Jag har alltid
undrat hur ryska samhällskritiska författare
—• och det äro väl nästan alla — skulle
kunna bära sig åt, då staten bleve ett jordens
paradis. Nu vet man det. De äro inte nöjda
ändå. Naturligtvis tror jag, att det ej är så
vidare angenämt i Moskva, där det dock
anses vara bättre än i Leningrad. Men är det
ändå ej litet bättre än det förefaller i »Rost» ?
Ogemytligt, om ett så borgerligt ord alls får
användas, måtte det att döma efter de två
ryska författarna vara. Ja, till den grad, att
det kommer som en pust av kroppslig och
andlig dålig luft från dessa kyffen och
gator, där skymfnamnet »borgerlig» fästs på
det mesta av det dyrbaraste mänskligheten
har fått. Och då och då försöker man sig
med ett lustmord på dylika värden.
Visserligen får man från en del ungdom höra äkta
och sanna ord av osjälvisk känsla för allas
lycka och se personlig offervillighet, men
helhetsintrycket blir i alla fall ej bara
nedstämmande utan förtvivlat. Stycket är
lysande, nej, det är kanske icke rätta ordet,
men stilfullt iscensatt.av Lorensbergsteaterns
direktör Torsten Hammarén, som vi minnas
från Stockholm som en utmärkt skådespelare.
Skurk finnes egentligen blott en, Terekhine—
herr John Ekman. Denne gjorde en ypperlig
typ av den kraftige och dock även till
ansiktet osunde student, som varit duktig soldat
på den röda sidan och som nu försöker plåga
livet ur sin hustru och till slut själv gör av
med henne, uttråkad av hennes efterhängsna
kärlek.
Unga kvinnor av ädlare typ ha det rätt
drygt, tycks det, nu i Ryssland, och äldre av
alla typer ha det nästan ännu drygare. Några
ljuspunkter i det hela var en gymnastiksal,
där studenter och studentskor helt borgerligt
hoppade bock, och även i tablån
»Studenternas cellkommitté» kom en fläkt av idealism,
som tillät oss att draga ett par andetag.
Gat-bilden, där högtalaren än bölade ut
lämpliga politiska nyheter från Europa och än
vrålade jazzmelodier, under det att
kvinnorna gräto över att aldrig få någon frid för
tjutet, var också lyckad, och det blev
pricken på i’et, när de förvildade barnen kröpo
upp på och gycklade med den olyckliga
kvinnan.
Nina, den utpinade hustrun, spelades av
Linnéa Hillberg med den rätta förtvivlan,
och Lisa—Mona Mårtenson gjorde en elak
slampa med en förvånande kraft. Men allra
bäst av damerna var, föreföll det mig,
bondkvinnan Olga—fru Anna Hammarén,
Te-rekhines på landet kvarlämnade förra hustru.
På en gång ödmjuk och lidelsefull och med
något av bondhögtidlighet, var hon
tragikomiskt olämplig bland studentflickorna.
Skalden Lenov, spelad av Sven Miliander,
och den idealistiske studenten Feodorov—
Töre Lindwall kunna även framhållas. Men
också i »Rost» var den sceniska helbilden det
man ville ha fram. Vi fingo blicka in i hel-
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
