Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
sin ålders höst skulle köpa sig en »lilla stuga»
i vårt sympatiska land, var, som danskarna
säga, »alle Pengene værd».
Södrans jubilenmsrevy 1931 av Gösta
Stevens och Kar de Mumma utlovades i
programmet vara hundraprocentig svensk. Då
jag anser norskan Katie Rolf sen utgöra mer
än femtio procent av värdet, kan jag icke
kalla succén helsvensk. Hennes groteska humor
och då så skall vara hennes skälmaktiga
sensuella charm och i bästa mening parisiska
utseende och åthävor — hon må nu vara från
Dröbak eller Röros — äro ganska upprörande
även för ett sansat manfolk, och jag hade
gärna, om mitt samvete tillåtit det, räknat
henne till våra svenska klenoder.
Nå, men en sådan är väl Fridolf Rhudin,
Sveriges högst betaide skådespelare? Ja,
säkert har han äkta komik, en av de
ovanligaste gåvor med vilka Försynen hugnar
oss. Man kommer snarast att tänka på
rolighetsministrar under beväringstiden, som
kunna säga dumheter utan att. skratta och som
ha en frodig komisk fantasi. Rhudin lyckas
också ge ett intryck av att bakom den
spelade naiviteten, som är äkta, om denna
paradox tillåtes, ligga ett naturligt svenskt
rättsinne och ett sunt bondförstånd, ingalunda
något att rynka på näsan åt. Revyns
höjdpunkt var hans hundmonolog, där
hundkreaturet sade människorna många beska
sanningar.
Mistinguetts Parisrevy var den sista
märkligheten på Stockholms teatrar under
spelåret. Mistinguett uppträdde med
synnerligen enkelt sällskap på Oscarsteatern. Jag
såg i pressen, att hon tyckte Yvette Guilbert
vara väl tjock, och Mistinguett påstod även,
att Josephine Baker var målad. Tja, var icke
Mistinguett det också ? Josephine ligger någon
mil och Yvette några mil — jag menar
gamla svenska — över Mistinguett. Det var ej
ålderdomens poesi som stackars Mistinguett
hade. En sak var verkligen lustigt och
humoristiskt funnen, och det var hennes
meddelande i programmet: »Jag är inte
indisponerad, min stämma har alltid haft denna
timbre.» Det är naturligtvis synd, att en
sångerska har perpetuell heshet; Mistinguett skall
väl anses vara något sångerska också. Hon
har försäkrat sina ben — det vet hela
världen —, men hade det ej varit klokare att ha
försäkrat sitt ansikte? Då hade bolaget fått
punga ut med hela summan och det redan för
mycket, mycket länge sedan. Ibland får man
höra, att ett skådespel är lika verkningsfullt
som en predikan. Här kom hon med en revy,
som var minst lika gripande som den
vältaligaste predikan om alltings fåfänglighet.
Forstode hon svenska, skulle hon ha häpnat
över en Karl Gerhards-revys kvickhet, och
hade hon sett en Scalarevy i Köpenhamn,
då en sådan fanns, hade hon fått veta vad
smak, kvickhet och talang kunna användas
till, då det är fråga om revyer. Det starkaste
bifallet ägnade publiken i Mistinguettrevyn
med rätta åt fyra svenska herrar ur publiken,
som gåvo ett kort och lyckat gästspel på
scenen.
Original-Paris-cancan hette en tablå.
Dekorationen visade Moulin Rouge på
nittiotalet. Säkert var då Mistinguett med bland de
unga flickorna och borde således veta, hur
Quadrille-chahut, om man vill använda
nittiotalets, eller cancan, om man vill använda
sextiotalets ord, skall dansas av damer och
herrar. Den skall allra helst dansas av
herrar och damer i vardagsdräkt. Tyvärr hade
de stackars flickorna, som misshandlade
cancan i revyn, av sin drottning lärt sig den fula
ovanan att i stället för att hålla upp
kjolarna en fem, sex sekunder gå omkring och
hålla upp dem i; en kvart. Deras ben voro väl ej
försäkrade. Mycken vacker och karaktärsfull
musik är komponerad för denna dans, främst
av Offenbach, ty dansen hade sin första och
egentliga glanstid under sextiotalet. Varför
då komma med det omusikaliska skrammel
som serverades? Vi behöva väl ej använda
vår tids oljud till en historisk dans. En
förtjänst var, att de unga herrarna som
dansade icke verkade s. k. jazzäckel utan voro
naturliga och glada.
När den gamla kvinnan gick ned för
revytrappan i sista tablån med ett två meters högt
plymarrangemang, blev man bedrövad, och
man tänkte: Med reklam för fullt fräs och
köpt mistlursgastande i världspressen kan väl
Mistinguett fortsätta i ännu en tre, fyra
decennier. Man har naturligtvis i U. S. A. och
även i Europa undervisning i reklam. Kunde
det ej vara på tiden, att föreläsningar hölles
för att underrätta allmänheten om, hur den
skall bära sig åt för att ej bli pådyvlad
undermåliga varor genom reklam?
Den 8 juni 1931.
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
