Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den fotsida klädnaden. Av Thomas Mann. Översättning av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thomas Mann
och tiderna! Se, där står ett träd», ropade
han och visade med utsträckt hand inåt
tältet, som om det han talade om vore att
skåda där, »präktigt i stam och krona,
planterat av fäderna till de senföddas glädje.
Dess grenar röra sig skimrande i vinden,
medan dess rötter häfta i jordrikets sten
och mull, djupt nere i mörkret. Vet väl den
glada kronan mycket om den smutsiga
roten? Nej, den har med Herrens hjälp
kommit högt över den, kronan vajar av och
an och tänker icke på roten. Så är det
också i min tanke med gamla bruk och
styggelser, och för att den fromma seden
skall smaka oss får det understa vackert
hålla sig underst.»
»Vacker, vacker är din liknelse», talade
Jaakob, nickade med huvudet och strök sig
över skägget, han fattade om det från
båda sidorna och lät det glida genom handen,
»lustig och väl funnen! Det hindrar dock
icke att eftertanken förblir det nödvändiga,
och omsorg och ängslan, som voro
Abrahams del och äro vars och ens del, så att
vi kunna lösa oss från det som Herren vill
befria oss ifrån, och som han kanske
redan är färdig med, det är det
bekymmersamma. Säg mig: vem är mordängeln och
vad innebär hans förbigång? Går icke
månen i festens natt full och strålande
genom passet, nord- och höjdpunkten på
hans väg, just där han vänder i sin
fullhet? Men nordpunkten är Nergals,
mördarens ; hans är natten, Sin råder över den
för honom, Sin är Nergal vid denna
högtid, och mordängeln, som går förbi och
som vi bringa försoningsoffer, det är den
glödheta stjärnan.»
»Uppenbarligen», sade Joseph, »vi
tänka knappast på det, men det är han.»
»Det var denna oro», fortfor Jaakob,
»som gjorde mig förströdd under spelet.
Ty det är ljusen på himmelen som
bestämma festen för oss, månen och den
glödheta stjärnan, som göra vaktombyte
denna natt, då den ene träder i den andres
ställe. Men skola vi kyssa våra händer
mot stjärnorna och fira deras handlingar?
Måste vi icke gräma oss för Herrens skull
och för tidens skull, om vi nu också
förstå dem och icke förbryta oss mot dem
båda, då vi genom vår tröga vana hålla
dem fast vid styggelsen som de vilja bli
fria ifrån? Jag frågar mig allvarligt om
det icke är min sak att ställa mig under
Läroträdet och sammankalla folket, så att
folket förnimmer mina bekymmer och
lyssnar till mina tankar om vad som hör
samman med pesach-festen.»
»Min käre fader», sade Joseph i det han
böjde sig fram och lade sin hand på den
gamles intill spelbrädet, som visade hans
nederlag, »är alltför samvetsgrann, man
måste bedja honom att icke därav låta
förmå sig till överdrifter och till undergång.
Om sonen får betrakta sig som tillfrågad,
så vill han ge det rådet att lämna festen i
fred och icke antasta den med överdrivet
nit för dess gamla historias skull, med
tiden kan det kanske komma något annat i
stället, som du då berättar vid
offermåltiden : såsom Isaaks räddning, som skulle
vara mycket lämplig, eller också avvakta vi
tiden och se om Gud icke någon gång
förhärligar sig bland oss med ett stort verk
av räddning eller förbarmande — det vilja
vi då lägga till grund för festen såsom dess
historia, och vi skola besjunga det i
ju-belsångar. Talade den okloke väl?»
»Balsamiskt», svarade Jaakob. »Mycket
klokt och tröstande, just vad jag
sammanfattar i ordet balsamiskt. Ty du talade för
det hävdvunna och tillika för framtiden,
det må vara räknat dig till ära. Och du
talade om ett uppskov, som dock betyder
att vi äro på väg, därför ler min själ mot
dig, Joseph-el, du gren av den ljuvligaste
stam, — låt mig kyssa dig!»
Och han tog Josephs vackra huvud
mellan sina händer, tvärs över brädspelet, och
kysste honom, överlycklig att äga honom.
»Om jag blott visste», sade Joseph, »var-
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
