Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gustaf Ankarcrona och Dalarne. En hembygdsvårdargärning. Av Karl Hedlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Hedlund
minnena från en resa i samma trakter
femton år tidigare, att en omgestaltning av
bygden förestod, att den redan hade
börjat. Under 1800-talets sista årtionde hade
denna omgestaltning hunnit långt. Den
pietet, som förde dikten till att taga hand om
de skatter från det förgångna, som
förhärjades och hotades, fanns det inte mycket
av ute i bygderna. Det gamla hade man
ännu så nära inpå sig, att man ej klart
kunde se det, — såg man det, var det
som det enahanda, vanda, som man inte
hade något större intresse tillövers för.
Den nya tiden kom med ökade
arbetsförtjänster, med större krav och bättre
villkor, med en drägligare existens för de
flesta. Utan att ge sig ro till urskillning och
urval tog man emot vad den hade i följe.
Det kunde hända, att man i en
finnmarks-by långt borta en vacker dag släpade ihop
från hela byn allt gammalt, som man inte
mera hade användning för, möbler,
husgerådssaker och redskap, som avlösts av nya
ting, gjorde ett bål av det och tände på.
Endast för den, som ej satt sig in i det
folkets liv, är det något egendomligt, att
så kunde ske. Det var inte möjligt att ha
de utrymmen i gårdarna, som behövdes den
dag som var, upptagna som förrådsrum för
något onyttigt. Carl Larsson i By, som ut
ifrån sin bygd sett den omgestaltning, som
skedde, skildrar den så: »Jordbruket
utvecklas. Skiftet pågår och blir alltmer
uppskattat och genomgripande. De
bondgårdar, som nu byggas, likna herrgårdar, och
ekonomihusen bli samlade till ett enda
komplex under ett tak. Man räds inte längre
för att bli ålagd att flytta ut ur byn, man
önskar det. Man vet vad utrymmet är värt,
och man låter gräset gro över den
tusenåriga boplatsens hopgyttrade husgrunder.
Träd planteras kring de nybyggda
gårdarna. och trädgårdar anläggas, byvägarna
rätas och förbättras. Byarna visa från nu ett
rentvättat och leende ansikte, och frossan,
de gamlas plågoris, försvinner, den får in-
te flytta med in i de nya gårdarna. Men
ute på trädesåkrarna brinna bål av gammal
ävja, som man inte vill draga med sig till
de nya husen. Gamla möbler och husgeråd,
gamla klädesplagg och slöjdalster, gamla
papper — allt får förtäras av den renande
elden. Det mesta är väl bråte, pyrande av
smitta och bakterier från gamla skumma
vindar och skrubbar, men mycket har
stort, ehuru ännu ej uppskattat
kulturhistoriskt värde. Söner, förlåt dem! Det gamla
var för den tidens, folk tungt, fattigt och
svårt, utan avståndets glans och
försonande skimmer, medan det nya kom med ljus
och luft och hälsa och tusen sinom tusen
påtagliga fördelar, fördelar som vi helt
enkelt inte kunna uppskatta, därför att vi
aldrig levat dem förutan. Det är slutet på
den gamla nationella allmogekulturens tid.»
Allt ifrån 1870-talet hade Artur
Hazelius’ stora arbete pågått för att ge den
tradition, som övergavs, en tryggad fristad.
Med varje år, som gick, rycktes allt flera
med i detta arbete, fingo förståelse för det,
inspirerades av det. Men ut till bygderna,
ut till de många hade det inte på allvar
nått vid 1890-talets slut. De musei- och
fornminnesföreningar, som funnits vid
1890-talets början, fortsatte väl sin
verksamhet, men ute i landet utmärktes detta
årtionde av en brist på riya initiativ, av en
dådlöshet, när det gällde traditionens
bevarande, som skarpt kontrasterar mot
såväl tiden förut som tiden efter. På
Nordiska museet samlades i allt större
utsträckning minnena av den gamla bygdekulturen.
Men ute i bygderna hade man knappast
någon starkare känsla för att det kunde vara
en bygdens sak att bygdens tradition
bevarades — på museet i Stockholm eller
annorstädes. De undantag, som man kan
påvisa, bekräfta genom sin fåtalighet det
allmänna intrycket av att den svenska
landsbygden under 1890-talet stod
utanför arbetet på bygdetraditionens
bevarande. Det gällde ju inte för detta arbete att
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
