Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En polsk författarsilhuett. Av Ellen Wester (E. Weer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ellen Wester
ver den fjäskiga väntypen, går han till och
med över till dialog och låter fjäskern ropa
till sin äkta hälft: »Kära Anna, gör ditt bästa
med maten, ty aldrig har mitt hus haft
maken till gäst.» Dagen förut hade han sagt
detsamma om en annan. Han trugar vännen
till bords, han passar själv upp honom, både
han och Anna falla på knä, och han sticker
huvudet i kruset, så att ölet skvätter om
öronen på honom, och dricker besökarens skål.
Rejs skildring av de fyra årstiderna och
deras sysslor röjer, att sinnet för lantlivets
idyll och epik var minst lika utvecklat hos
honom som den glada sällskapligheten. Ännu
genomlysas raderna av den fröjd som fyllde
honom, då han arbetade i sin trädgård,
vandrade över sina ägor, mellan grönskande fält
eller sjungande skördeflickor, eller då han
gjorde ronden till bigårdar, stall och
förrådskamrar. Och inte bara att han fröjdas själv:
han tycker att ostar, ägg, frodiga gurkor,
kacklande gäss och bräkande får dela hans
fröjd och med glad offervillighet tillropa
honom: »Njut, kära själ, av allt har du
tillfyllest. »
Ända in i ålderdomens »bofälliga hydda»
anser han att denna glädje åt livet kan och
bör följa människan. Dödens närhet behöver
inte förskräcka den som levat rätt och vet
»att hans kära själ skall bliva bevarad i
härlighet och glädje intill dess den kallas och
kroppen också skall finna sin ro liksom i en
ljuvlig slummer». För övrigt kan också den
gamle fröjda sitt öga med anblicken av
trädgårdens frukter och åkerfältens grönska,
fröjdas åt att se fiskarna hoppa i dammen, lamm
och killingar leka. Han har böckernas
sällskap och kan han inte läsa själv, finnas
säkert de som både läsa och musicera för
honom. Ibland kommer någon vän på besök, och
vilken glädje att språka och glamma med
honom, höra honom berätta vad som händer och
sker ute i världen eller själv draga sig till
minnes och förtälja sin egen ungdoms
brokiga äventyr. Ja, han var en livsglad man,
den gamle Rej, och en typ i stora mått för
den polske szlachcicen sådan han var innan
allsköns bedrövelser och vedermödor
knäckte hans mod.
Det är också något mer än äretiteln,
något i hela hans väsen som påminner om vår
egen Stiernhielm, om än Rej i
begåvningens djup och vidd var svensken långt
underlägsen. Samma ljusa lynne hade de,
samma must och realistiska kraft i skildringen,
och, inte minst, båda hade humanistens
befriande känsla av att vara under eget ansvar
levande och verkande människor. I Rejs
naiva ord: »Du är skapad till människa,
nästan till ängel» hör man liksom ett
avlägset eko av Pico della Mirandolas stolta
oration De hominis dignitate.
En mängd av Rejs dikter finnas också
bevarade. Hans vers är rätt skrovlig, man
märker att det är ett otuktat material han har
att handskas med, och av musiken han
älskade så högt har ingen ton förirrat sig in i hans
strofer. Men också i verströjan rör han sig
med samma friska fart som i sin prosa, också
i den klädseln känner man igen den kloke,
oförbränneligt livaktige Rej och upptäcker till
och med nya drag hos honom.
Ellen Wester ägde kanske vid en ytlig anblick en air av intelligentsia i släkt med den radikala
slaviska opposition, som hon i ett par av sina översättningar så fint och troget tolkat; det bleka ansiktet,
omgivet av en kortklippt hårmassa, den forskande gråa glimten bakom pincenez’en, den tunna gestalten
i sin anspråkslösa, mörka dräkt, allt kunde giva denna illusion. Men minsta tankeutbyte skingrade snart
en sådan villfarelse; klok, klar, vänlig, var hon ej endast av god svensk stam, utan rentav en typisk
familjevarelse. Hon trivdes bäst och arbetade bäst i sitt ombonade hem, dolt bakom det lilla Vaxholms
triviala huslängor; det var en pietetsfullt vårdad härd, rik på smakfulla minnen från förr, som för länge,
länge sedan grundats av hennes föräldrar, regementsläkaren Mauritz Wester och hans ädla maka, f. Pfeiff.
Anspråk ställde Ellen Wester endast på sig själv; ur hennes arbete, hennes utomordentliga intellektuella
energi och hennes litterära upptäckarhåg växte hennes verk fram i regelbunden följd. I talande knapphet
må nämnas, att det är E. Weer (hennes pseudonym) som gjort oss förtrogna med Sienkievics och
Orzeszko, Reymont och Chi.edovvski, Mf.rezjkovskij och Tolstoj, att hon från latinet överflyttat
Erasmus Rotterdamus’ Encomium moriæ och från grekiskan Marcus Aurelius’ aforismer. En
översättning, som verkligen förtjänar detta namn, är en renässans av det verk, som det gäller, en
återupp-ståndelse av dess resning och byggnad, stämning och form på ny grund och i ny gestalt, men även en
självförnekelse från översättarens sida för uppgiftens skull. Ingenting skulle ha varit mera främmande för
E. Weer än att sålunda karakterisera sin gärning, men just hennes ödmjukhet för egen del har vållat,
att den tål vid att bedömas och håller provet efter en sådan måttstock. Förklaringen härtill är delvis
den, att hon i sin undanskymda arbetsfrid också gav sig tid att penetrera författarna bakom dikten. Ett
enstaka bevis härpå är den här återgivna posthuma uppsatsen av hennes hand med polskt ämne.
Nils Forsell.
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
