Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Ed felt
Nära ansluten till de långt avancerade
finländska poeterna är den grupp rikssvenska
lyriker, som för några år sedan
konstituerade sig under namnet »Fem unga». Att de
äro fem är ovedersägligt; att de äro unga
förefaller vara lika ovederläggligt.
Naturligtvis har var och en av dem sin mer eller mindre
markanta individuella fysionomi att uppvisa
—• tydligast framträda Martinson och
Lundkvist —: det är likväl en någorlunda homogen
grupp, man här har att göra med. De bilda en
tämligen naturlig enhet, såväl med avseende
på sin form — en fri vers eller rytmisk, om
reklamaffischer betänkligt erinrande prosa —
som sin allmänna mer eller mindre radikala
läggning. På deras röstresurser kan man i
varje fall inte klaga. Några av dem — i all
synnerhet Artur Lundkvist — synas göra sig
till tolkar för en tämligen barbarisk, inga
högre intellektuella eller moraliska krav
tillmötesgående primitivism. Profeterna och
siarna, vid vilkas fötter de sitta, äro lätt
urskiljbara: författare som Sherwood
Anderson och den nyligen avlidne engelsmannen
David Herbert Lawrence äro de
evangelister, de ägna sin devota beundran.
Vitt skilda från denna skäligen uniforma
grupp poeter äro några i formellt avseende
mera traditionsbundna lyriker: Karl Ragnar
Gierow, Hjalmar Gullberg och Sigfrid
Lindström. Att de företräda något av det i
intellektuellt och konstnärligt avsende mognaste
och betydelsefullaste, som denna antologi har
att erbjuda, därom torde väl knappast behöva
råda något tvivel. Livskritik är kanske det
ord, man vill stanna inför, då det gäller att
söka någon formel, som kunde sammanfatta
deras lyriska strävanden. Grunden för deras
diktning är skepsis och pessimism, men det
är en skepsis som lugnt prövar och en pessi-
mism som inte utesluter en stram och
rakryggad idealitet, den där framför allt yttrar
sig i ett skärpt och samvetsömt sanningskrav.
Det är en idealism av denna art som i första
och sista hand är grundvalen för Karl
Ragnar Gierows diktning. Sigfrid Lindströms
beska och fräna, till strukturen klassiskt rena
poesi formar sig till en kritisk och skarpögd
granskning av livet i dess grymma, låga och
löjliga former. I antologien är han
knappast representerad på ett sätt som
tillkommer honom. Man återfinner erriellertid där
hans stilfulla och nobla dikt »De besegrade»,
som utan stora ord och gester ger uttryck åt
en stoisk resignation inför förintelsen och
glömskan. I Hjalmar Gullbergs poesi riktar
sig den avvisande ironien mot hela den
livsform, som är vår jordiska tillvaro; men
denna ironi har ett komplement och en
motpol, och denna motpol heter religiositet.
Mellan dessa båda poler pendlar hans dikt. De
stridiga tendenserna i hans lyrik ha på ett
enastående sätt nått enhet och styrka i hans
»Aftonsång» :
Nu vilar hela jorden.
Tom hänger barnets gunga.
Bort dö de stora orden
på mannens tunga.
Från kärnan faller skalet.
Snart hör man ej ett knäpp.
Bort dör förtalet
på kvinnans läpp.
Han som allena äger
allt, sjöarna och landen,
står hög mot skyn och väger
vår jord i handen.
En krans av stjärnor slingrar
kring hanü gestalt sitt ljus.
Men på hans fingrar
är blod och grus.
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
