Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Axel Lundegård. 1861—1930. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
sentimentalitet», vilken kom Lundegårds
författarådra att sina. Vid denna tid fick
han sig genom väninnans död anförtrodd
uppgiften att fullborda de planer och
utkast, hon testamenterat honom, ett arbete
som utfördes med omsorg och pietet. När
hans egen kasserade roman 1889
återuppstod under titeln Röde prinsen, voro
signalerna redan ändrade. Av den
ursprungliga tendensen i Årstider finns intet spår.
Boken formade sig i stället till en
återblick på och en uppgörelse med åttitalet.
I skildringen av hur hjälten bryter med
sin aristokratiska familj och sluter sig till
den radikala oppositionsrörelsen i
litteraturen, vars förgrundsfigurer tecknas med
nyckelromanens något billiga teknik,
spårar man romanens ursprungliga stomme.
Men författaren ställer sig nu objektiv
och kritisk till sin hjältes strävanden. »I
allt, vad han skrev, återfanns samma
genomgående drag av något abstrakt; det
var ingenting praktiskt, ingenting att
till-lämpa på den närvarande tiden, det var
blott drömmar av en hyperidealistisk
världsförbättrariver.» Han påpekar den
bristande verklighetshalten i den
demokratiska tendenslitteraturen, som
sammanblandade författarens eget stämningsliv
med mannens av folket och därigenom
kom att operera med en osann
bastardtyp, en »Werther i trasor och träskor».
De unga samhällsförbättrarnas ledstjärna
var i själva verket Ibsens hyperidealistiska
och verklighetsfrämmande Brand.
I utkastet Årstider fanns en seen, där
den unge hjälten vid brytningen med
fadern oförtrutet citerar Brands repliker:
Men kaldet er: sig selv at være,
sin egen sag til sejr at bære,
og jeg skal bære sagen frem,
så det skal lyne om mit hjem!
I den fullbordade romanen får han i
stället till slut avsvärja den ibsenske
profetens läror:
Det finns en bok i den yngre nordiska
litteraturen, som hypnotiserat oss alla med sin
rigorösa pietism. Det är Brand, den stenhårda
viljans tragiska hjältedikt. Den mörke
entusiasten, som drog ut att slå tidens föråldrade
gud ihjäl, har varit de ungas föresyn.
Utgången av vårt korståg var på förhand given.
Entusiasm ins Blaue hinein för aldrig till seger.
— — Farväl då, Brand. Din tid är ute. Du
hade för litet blod i dina ådror, för litet mark
under dina fötter. Om du varit en varelse av
kött och blod skulle du ha levat för den sak,
du älskade- Prutmånens ande — som är
kulturen och civilisationen och humaniteten —
krävde av dig ett lillfinger i avsikt att taga
din hand; du borde ha gett honom fingret och
tagit hans hand. Men du var en abstraktion.
Din värld var en drömvärld, din kyrka ett
luftslott — förgäves byggde du upp den i dina
tankars svindlande arkitektur — — för din
längtan blev den alltid för liten ändå.
Lundegård är här den förste som ställt
diagnosen på den ibsenska romantiken i
åttitølsrealismen, men han hade haft en
vägvisare i Strindberg, den ende svenske
åttitalist som icke böjde sig för Ibsens
auktoritet. Från sin personliga samvaro
med Strindberg i Köpenhamn under åren
1887—88 har Lundegård berättat i sina
Strindbergsminnen (1920) om deras
samarbete på dramat Marodörer. I en sedan
av Strindberg struken seen protesterades
där emot Ibsens barska »ideale fordring»
och höjdes den obekymrade livsglädjens
fana. Strindberg var otvivelaktigt
protestens upphovsman; han hade redan förr
varit inne på tankegången. Men
Lundegård, som uppenbarligen just vid denna
tid råkat in i en återvändsgränd, hade
speciella förutsättningar att villigt
anamma det nya programmet. Han underströk
i en tidningsartikel, där han citerade de
ifrågavarande Strindbergsreplikerna, att
»den längtan efter majluft och livsglädje,
som Strindberg här gett uttryck, är tagen
rakt ur hjärtat på ett släktled, över vars
ungdom Dovreluften legat tryckande och
tung. Nu skaka vi av den. Nu skall här
rivas för att skaffa luft och ljus i Nor-
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
