Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Axel Lundegård. 1861—1930. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Lundegård
dens litteratur. Ära vare de ursprungliga
andarna, men ner med
andrahandslittera-turmakarna! Ära vare Henrik Ibsen, men
ner med hans eftersägare.»
När Lundegård året därpå förnyade
detta upprop i Röde prinsen, hade
Heidenstam redan biåst nittitalets revelj i
Vallfart och vandringsår, men däremot ännu
ej formulerat den nya estetiken och
brännmärkt »skomakarrealismen» i
programskriften Renässans. Röde prinsen har
därför ett visst försteg, när han i följande
ord bebådar den typiska nittitalsdikten:
»Vi skola sjunga hymner till livsglädjen,
stämma upp ett befriande skratt, dansa i
ljusa sommarnätter under vårt hemlands
furor, dikta himlen blå och världen god.
— De samma, som ropade vildast mot den
s. k. realismen så länge den, ung och
frisk, bar utvecklingen under sin sköld,
lägga nu en själlös realistisk tumstock på
allt och säga: passar det?»
Även Strindbergs naturalism avskrives
nu. I en bekant skildring hade denne
uppvisat att Venedigs besjungna kanaler i
verkligheten voro kloaker. Lundegårds
hjälte reser till slut till Italien, men
återvänder med andra intryck. »I min ungdom
hörde jag talas om Venezias
månskensnätter. En skald hade besjungit dem, och
jag trodde hans ord. Det kom en annan
tid och en annan skald — han såg
ingenting annat än en död katt i Canal
Grande.» Röde prinsen konstaterar emellertid
att den gamle skalden hade rätt.
I konstnärsromanen Prometheus (1893)
full följes uppgörelsen med naturalismen
och förkunnas nittitalets
skönhetsevangelium. Bokens motto av Taine: »en tout art,
il faut s’arréter longtemps sur le vrai, pour
arriver au beau», antyder dess
grundtanke, att verklighetsefterbildandet endast
utgör ett stadium i konstens utveckling, ej
dess mål. Den som här får kläda skott som
realistisk doktrinär och »de fria tankarnas
tyrann» är Georg Brandes, vilkens karak-
Strelisky, Budapest. içoo.
Axel Lundegård.
teristiska drag äro lätt igenkännliga i
kritikern Sören Wiegelands. Romanens hjälte,
skulptören Gabriel Tollin, bryter sig ut ur
dennes krets och skapar i sin stora
Pro-metheusgrupp en exponent för en ny
besjälad, idealistisk och stiliserad konst. Han
flyr liksom Röde prinsen till Italien, vars
renässanskonst skänker honom nya
impulser. Han koncipierar en Psyke ur sin
blotta fantasi och återfinner sedan dess drag
hos en levande kvinna — den fria
inspirationen förmår ersätta modellstudiet.
Men den konsekventa omvärderingen
sträcker sig också till ideerna. Gabriel
Tollin har hyllat kravet på kvinnans
frigörelse och varit förälskad i en
emancipe-rad kvinnlig konstkritiker. Men
erfarenheten bringar honom på andra tankar:
Jag tror, att kvinnorna i allmänhet inte tåla
vid att vara fria. De sakna en mans
hedersbegrepp. De ha icke den motvikt inom sig —
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
