Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Höffdings filosofi såsom enhetlig tankebyggnad. Av Axel Herrlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel H e r r l i n
ening med värdefulla filosofihistoriska
monografier, såsom den mest frejdade
representanten för nordisk filosofi utanför de nordiska
ländernas gränser. Med sin 1894—1895
utgivna Den nyere Filosofis Historie fullbordade
han ett verk, varom han i sina Erindringer
säger: »Det er ved Siden af min Psykologi
den af mine Bøger, der er bleven mest
utbredt.» (Det blev inom kort översatt till
tyska, franska, engelska, spanska och
italienska). • Av Höffdings lärare professor
Hans Bröchner förelåg då sedan ett par
årtionden en i sin art mästerlig framställning
av såväl antikens och medeltidens som den
nyare tidens filosofi. Utformad mot bakgrund
av den Hegelska spekulation, vari Bröchner
skolats, blev den dock mera en de filosofiska
problemernas än en tänkareindividualiteternas
historia. Också Höffding gick till sitt stora
historiska verk, efter vad han själv framhållit,
med stark inriktning på den problemhistoriska
sidan av uppgiften. Men medan denna
uppgift av Bröchner lösts i enlighet med den
Hegelska dialektikens konstruktiva metod,
ville Höffding lösa den med tillämpning av
en på empirisk analys grundad jämförelse
mellan de problemlägen och försök till
problemlösning, vilka föreligga såsom historiska
fakta i det filosofiska forskningsarbetet
tiderna igenom, samt med ingående hänsyn till
filosofiens gränsvetenskaper, särskilt de
naturvetenskapliga disciplinerna. Höffding har
här tillika anknutit till den litteraturhistoriska
metodik, som i det av Ludwig Stein (i förening
med bl. a. Eduard Zeiler och Wilhelm
Dilt-hey) 1887 grundade »Archiv für Geschichte
der Philosophie» fann ett representativt
uttryck. I samband härmed söker han att med
exposéen av de filosofiska problemlägena
förbinda en fyllig karakteristik av förhållandet
mellan filosofernas personligheter och deras
resp. läror. Han ville ock taga mera hänsyn
till de olika utvecklingsstadier, som hos en
tänkareindividualitet kunde konstateras, än
vad man eljes i regel plägade göra i den
tidens filosofihistoriska arbeten. Höffdings ej
minst ur denna synpunkt förnämliga
filosofihistoriska huvudarbete låter visserligen —
liksom tidigare hans psykologiska och etiska
verk — även konturerna av en för honom
egenartad syn på de stora världs- och
livsproblemen avteckna sig mot bakgrunden av
den historiska framställningen, närmast i och
genom den kritiska karakteristiken av de
filosofiska lärobyggnaderna. Men även denna
epok i Höffdings utveckling företer ännu icke
bilden av en mera enhetligt gestaltad
tankebyggnad.
Själv skriver Höffding i den återblick, som
han vid 80 års ålder 1923 under titeln Om
viin Forfattervirksomhed gav av sin gärning:
»Fra 1875 til 1887 stod Psykologi og Etik i
første Række; fra 1887 til 1895 var jeg især
beskæftiget med den nyere Filosofis Historie,
og fra 1895 har jeg været optaget af
Religionsfilosofi og Erkendelsesteori.
Erkendelsesteori blev mere og mere for mig den
centrale Disciplin i Filosofien. Filosofien er for
mig en Stræben efter at sammenfatte det
menneskelige Tankearbejde under visse almene
Synspunkter, en Stræben, der forberedes
indenfor de enkelte Videnskaber, naar disse
bliver sig deres ledende Tanker bevidst.»
(Kurs. af mig.)
Redan i två arbeten från det nya seklets
början har denna Höffdings strävan att
sammanfatta det mänskliga tankearbetet under
vissa allmänna synpunkter kommit att på ett
mera deciderat sätt låta hans filosoferande
antaga den enhetliga tankebyggnadens prägel.
Jag syftar på den 1902 som
universitetsprogram publicerade skriften Filosofiske
Problemer, samt på Höffdings 1901 utgivna
Religionsfilosofi. Visserligen äger det sistnämnda
arbetet — helt visst ett bland de mest
vägande bidragen till det religiösa problemets
formulering och explicering i vår tid — sin
tyngdpunkt i den psykologiska och
religionshistoriska analysen av det religiösa livets
erfarenheter. Men vid sidan av detta parti
giver verket dels en utredning av religionens
betydelse för det etiska livet, dels en
undersökning av religionens förhållande till de
spörsmål, med vilkas lösning det
vetenskapliga tänkandet arbetar. Ur denna synpunkt
påkallar religionsfilosofien en jämförelse
mellan den religiösa förståelsen av den givna
verkligheten och de förutsättningar och
tankeformer, vilka ligga till grund för
vetenskaplig kunskap — en vad Höffding kallar
»erkendelsesteoretisk Religionsfilosofi». Detta
parti, vilket inleder hela verket, giver ett
antecipe-rande koncentrat av Höffdings hela
kunskapsteori och grundåskådning, såsom den senare
på ett fylligare och mera specialiserat sätt
utformat sig i arbetena från hans livs båda
sista decennier. Vid sextiosju års ålder
fullbordade Höffding 1910 det stora verk, som
representerar den mest systematiska
gestaltningen av hans syn på tillvarons stora grund-
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
