Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Höffdings filosofi såsom enhetlig tankebyggnad. Av Axel Herrlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald H öff din g s filosofi
problem och av hans kunskapsteoretiska
lärobyggnad, nämligen Den menneskelige Tanke.
Till detta verk knyter sig senare en serie av
arbeten, vilka fördjupa vissa speciella
problemlägen däruti, Totalitet som Kategori
(1917), Relationen som Kategori (1921),
Begrebet Analogi (1923) samt Bemærkninger
om Erkendelsesteoriens nuværende Stilling
(1930), vari särskilt kausalitets- eller
orsaksproblemet ingående dryftas. Detta blev
Höff-dings sista vetenskapliga publikation — en
position som han tidigare hade räknat med
ifråga om sin 1925 utgivna avhandling
Erkendelsesteori og Livsopfattelse, vilken han
själv i sina 1928 tryckta Erindringer
betecknar som sitt »filosofiske Testamente».
Det ligger i sakens natur, att vad
Høffding här på titelbladet betecknar som sin
»Livsopfattelse» eller, såsom sker i
avhandlingens fjärde kapitel, sin »Livsanskuelse»,
närmast har funnit sin utformning i de verk
av honom, vilka falla inom den praktiska
filosofiens och estetikens domäner, såsom hans
Etik och Religionsfilosofi, samt Den store
Humor, om vars parti »Tragik og Humor»
Höffding själv säger att det är »det klareste
og dybeste Udtryk, jeg har kunnet give for
det Omraade, hvor min Filosofi og min
personlige Livserfaring möder hinanden». Det
område av Höffdings filosofiska gärning,
varpå han här syftar, har mot bakgrund av hela
hans utveckling såsom religions- och
moralfilosof — alltifrån de stora kriser däri, som
äro knutna först till Sören Kierkegaards
inflytande, senare till påverkan från engelsk
utilitarism och evolutionism — skildrats i
denna tidskrift för år 1929 av Carl Hellström
på ett lika förstående som ingående sätt.
Däremot lämnar Hellström i stort sett ur
räkningen Höffdings gärning på
kunskapsteoriens och världsförklaringens
problemområden, i enlighet med den begränsning, som
han funnit lämpligt att utstaka för sin
behandling av Höffdings verksamhet och
betydelse. Med hänsyn till det sätt, varpå vi
här vilja giva en återblick på Höffdings nu
fullbordade livsverk, må framhållas, att de
stora teoretiskt-filosofiska grundproblem,
vilka gälla vårt tänkandes möjligheter att
utforma en bild av den givna verkligheten —
i sista hand en hel världsåskådning — stodo
i medelpunkten av Höffdings intressesfär
under hans livs tre sista decennier. Och de
hade i själva verket städse i någon mån varit
aktuella för honom, även om influenser från
fransk och engelsk positivism under en viss
period trängt dem något i bakgrunden. För
att få en fullständig bild av vad Höffding
själv velat vara såsom filosof måste man för
visso också beakta spörsmålet, huruvida eller
i vad mån man kan säga, att vad som hos
Höffding var livsåskådning också hos honom
ägde ett komplement i en enhetlig
världsåskådning.
Det kapitel i den skrift, som vi ovan
omtalat med Höffdings egen karakteristik såsom
hans filosofiska testamente, vilket bär
överskriften Verdensanskuelse, inledes med orden:
»Hvor uvilkaarlig og rent personlig
motiveret en Livsanskuelse end er bleven til
tilsyneladende uafhengig af Systemer og Dogmer,
og hvor meget den end kan være forbunden
med Bevidsthed om sit rent individuelle
Særpræg, saa viser Erfaring dog, at den let faar
Karakter af en Verdensanskuelse, en
Kosmologi, eller for at bruge det gængse Ord, en
Metafysik.»
Visserligen tillfogar Höffding här, att man
rätt allmänt inser, att metafysik, »naar vi
tager Ordet i strengeste Betydning som Lære
om Tilværelsens inderste Væsen», icke är
eller kan vara vetenskap. Detta på den grund,
att det icke gives någon ståndpunkt, utifrån
vilken tillvaron, den givna verkligheten, i sin
helhet låter sig överskåda, lika litet som vi
veta, huruvida den verkligen är en helhet.
Men samtidigt framhåller Höffding här,
liksom så ofta tillförne, såväl att de
problemlägen, som inför detta spörsmål yppa sig,
kräva det allvarligaste beaktande, som att de
hypoteser, som framställts för deras lösning,
kunna vara värdefulla för vår
kunskapssträvan. »En saadan Hypotese», yttrar Höffding
1901 i sin studie Filosofien og Livet, »kan
tjene som en Idé eller et Princip, en ledende
Tanke, der stiller os videregaaende
Spørgsmaal og Problemer, hvor en ængstelig
Begrænsning til de enkelte foreliggende
Erfaringer vilde standse Forskningen. Der vil
kunne gives os en större Horizont for vort
Arbejde paa de specielle Omraader, — en
Advarsel mod at stanse for tidligt.» I det
verk, som giver den fylligaste
totalitetsöver-blicken av Höffdings tankebyggnad, Den
menneskelige Tanke, ägnar han ock i
samband med behandlingen av vad han kallar
»Tankens Opgaver» i ett kapitel med
överskriften »Verdensanskuelse» en ingående
behandling åt dessa grundproblem och
hypoteser. Såsom närmaste bakgrund för dryftan-
32 — Ord och Bild, 40-.de årg.
497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
