Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Höffdings filosofi såsom enhetlig tankebyggnad. Av Axel Herrlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel H e r r l i n
det av dessa människotankens yttersta
uppgifter står i detta Höffdings verk en
systematisk undersökning av vad han kallar
tankens former, de allmännaste begrepp, varmed
vi operera i alla våra försök överhuvud att
vinna kunskap om den verklighet, vari vi
leva. Med anknytning till en först av
Aristoteles, senare bl. a. av Kant och Hegel
använd term betecknar Höffding dessa allmänna
tankeformer såsom kategorier. Aristoteles
angav tio sådana begrepp, däribland begreppen
substans eller ting, kvantitet eller storhet,
kvalitet eller beskaffenhet, relation eller
förhållande, vissa rums- och tidsbegrepp samt
begrepp som aktivitet och passivitet —
närmast som det synes på bas av rena
erfaren-hetsabstraktioner och utan försök till någon
principiell härledning. I förening med några
andra allmänna begrepp, såsom grund och
följd, orsak och verkan, möjlighet och
verklighet, identitet och åtskillnad, vilka hos
Aristoteles möta i det skriftkomplex, som på
grund av en senare tillfällig placering i en
editionsserie av hans verk kom att gå
under namn av hans Metafysik, utgjorde läran
om »kategorierna» huvudsumman av vad man
hos medeltidens aristoteliska skolastiker och
senare hos deras både katolska och
protestantiska efterföljare även i nyare tid kallade
»metafysik» — ett språkbruk vars
efterverkningar ännu bl. a. hos Hegel äro märkbara.
Höffding, som däremot anknyter till den
användning av termen metafysik, vilken
inskränker dess tillämpning till behandlingen av
tillvarons yttersta grundproblem, vill i enlighet
härmed ej beteckna kategoriläran såsom
metafysik, utan såsom kunskapsteori eller logik
— detta närmast mot bakgrunden av Kants
utformning av densamma. Från Kant skiljer
sig dock Höffding bl. a. däri, att han icke
anser det möjligt att i likhet med Kant
verkställa en så uttömmande härledning eller en
så fullständig inventering av detta vårt
medvetandes begreppsinnehåll, att icke vare sig
några nya sådana tankeformer skulle kunna
införlivas därmed eller några av de gamla
kunna komma på avskrivning. Såsom en
kategori, som i våra dagar är ställd på
avskrivning, utpekar Höffding särskilt begreppet
substans eller ting.
En sådan i Höffdings ögon ogenomförbar
strävan till en uttömmande inventering och
härledning av våra kategoriala tankeformer
förelåg ock hos den filosof, vars spekulation
ännu under Höffdings studentår med stor
styrka tryckte sin prägel på den filosofiska
undervisningen i Köpenhamn. Det var
Hegels försök att genom en dialektisk
konfrontering av begreppsmotsatserna i vårt
tankeliv mot varandra, med utgångspunkt i våra
mest abstrakta begrepp vara och icke-vara
och deras högre, »syntetiska» enhet varda
eller bliva, härleda en tankespiral av allt
mera fylligt konkreta kategorier, vilken till
sist vidgade sig till sådana begrepp som liv,
personlighet och absolut idé eller världsande.
Med vissa modifikationer företräddes denna
Hegelska filosofi av de båda professorer, som
under Höffdings studenttid utövade det
starkaste inflytandet på hans utveckling, Rasmus
Nielsen och Hans Bröchner. Hade än
Rasmus Nielsen genom påverkan från
Kierkegaard kommit att frångå det försök till
försoning mellan religiös tro och spekulativt
vetande, som han i likhet med sin kollega,
sedermera biskop Martensen, trodde sig hava
funnit i Hegels religionsfilosofi, så rörde sig
dock hans tankegång på det rent filosofiska
området städse med den Hegelska
begreppsdialektikens tillspetsningar av tankemotsatser
och försök att övervinna dem i högre
enhetsbegrepp. I denna anda fullbordade han kort
före Höffdings studenttid en filosofisk
pro-pedeutik, som av Höffding betecknas som
hans ur formell synpunkt »mest fuldendte
Arbejde», samt utgav sedan under denna tid
under titeln Grundideernes Logik ett par
band av ett efter stora mått planlagt verk,
som dock aldrig blev fullbordat. Trots de
skiljaktigheter, som förefinnas mellan dessa
Rasmus Nielsens upprepade strävanden att
uppbygga en kategorilära och den som sedan
återfinnes i Höffdings »Den menneskelige
Tanke», synes det mig dock rimligt nog, att
den allmänna inriktning, som i detta
hänseende fanns hos denne hans gamle lärare, från
studieåren fortlevat såsom en länge latent
tendens inom hans eget tankeliv att,
ehuruväl på andra vägar än Rasmus Nielsens,
utforma en »Grundideernes Logik». Då denna
tendens till sist tog systematisk gestalt i »Den
menneskelige Tanke», skedde det delvis mot
bakgrunden av den psykologiska
grundåskådning, varav Höffdings 1882 publicerade
»Psykologi paa Grundlag af Erfaring» blev
ett så bemärkt uttryck. Själslivets egenart
fann Höffding här på bas av såväl normala,
som, och icke minst, av patologiska rön, i
vad han med Kant betecknar såsom
medvetandets syntetiska enhet. Redan i vår förmåga
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
