Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Höffdings filosofi såsom enhetlig tankebyggnad. Av Axel Herrlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel He r r lin
ett arbete att göra, ställer oss inför nya
uppgifter. Å andra sidan finner Höffding en
»radikal» pluralism ohållbar. Vore världen
intet annat än ett aggregat av en absolut
diskontinuerlig mångfald av tankeföremål, så
skulle ingen kunskap därom vara möjlig. Att
förstå t. ex. en naturföreteelse är att finna
ett samband i form av likhets-, i sista hand
identitetsfaktorer, som förbinda den med
andra naturföreteelser. I vår strävan att
finna ett dylikt sammanhang blir vår förståelse
desto djupare, ju mera vi kunna följa det
steg för steg, kontinuerligt utan luckor eller
språng i företeelsekedjan. I samma mån som
detta kan genomföras, framstår ock
företeel-sesammanhanget såsom orjatasammanhang i
sträng mening.
Höffding hade dock skarp blick för de
vanskligheter, som naturforskningens
resultat gång efter annan tycktes resa mot
möjligheten att slå bryggor över
diskontinuitets-klyftor i vår värld. I sin 1930 utgivna sista
skrift Bemærkninger om Erkendelsesteoriens
nuværende Stilling har han behandlat ett
härmed förbundet problemläge, närmast i
anknytning till den teori om atomernas
byggnad, som utformats av den store danske
fysikern Niels Bohr, med vilken Höffding
under sitt sista levnadsdecennium ständigt stod
i personligt tankeutbyte. Mot bakgrund av
Max Plancks och Einsteins teori, att
värme- och ljusstrålning städse sker
diskontinuerligt med energibelopp, som äro
heltalsmångfalder av en viss minsta
elementar-mängd, ett energikvantum, uppställde Bohr
till förklaring av vissa resultat på
spektral-forskningens område, för vilka Lundafysikern
J. R. Rydberg lyckats finna en allmän lag,
sin ryktbara atomteori. Enligt denna är varje
atom en med vårt solsystem till en viss grad
analog helhet, vari solen motsvaras av
atomkärnan och planeterna av en eller flera s. k.
elektroner, vilka omkretsa kärnan. En
elektron kan i sitt kretslopp befinna sig på större
eller mindre avstånd från kärnan. Men om
den t. ex., såsom fallet är då atomen
förorsakar en ljusstrålning, övergår från en yttre
bana till en närmare atomkärnan belägen
bana, så ändras radierna i dess banor icke
kontinuerligt, utan diskontinuerligt, i
heltalsbestämda kvantasprång, utan att den under
övergångstiden roterat i en mellanliggande
kontinuerlig serie av banor.
I vad mån det kan lyckas forskningen att
framdeles finna en tillämpning av kontinui-
tetsprincipen i ett fall som detta, är en fråga,
som Höffding lämnar öppen. Han
konstaterar i detta sammanhang endast, att det på
alla stadier och i alla former av mänsklig
kunskap går en brytning mellan kontinuitet
och diskontinuitet, där vårt tänkande städse
upptäcker djupare diskontinuiteter, än man
förut kunnat ana, men också samtidigt finner
mera intima kontinuitetsförhållanden, än man
förut har kunnat påvisa. Kontinuiteten är
och måste förbliva en förutsättning och en
arbetshypotes för all vetenskap, säger
Höffding 1904 i sin »filosofiska trosbekännelse»,
med tilläggande av orden: »Derför maa vi
ogsaa anerkende Kontinuitet som en
Egenskab ved Tilværelsen.» Höffding förklarar
sig ock i enhetligheten och kontinuiteten se
»betydningsfuldere Kendsgerninger» än i
mångfalden och diskontinuiteten. Hos den
grekiske filosofen Parmenides ledde
enhetstanken till idén om ett evigt urväsen, analogt
med ett homogent klot utan någon mångfald
inom sig. Spinoza räknar visserligen med en
mångfald hos urväsendet, såsom böljorna hos
oceanen. Men dessa böljor, de ändliga
väsendena, äro tidlösa, rent logiska
konsekvenser av detta urväsens natur, cch icke
uttryck-för ett timligt orsakssammanhang. Gentemot
dessa »dogmatiska» typer av monism vill
Höffding hävda sin egen ståndpunkt såsom
en »kritisk» monism, som tillerkänner tiden
och förändringen betydelse för urväsendet i
tillvaron och därför måste fatta detta icke
såsom en fullbordad verklighet, utan såsom
statt i ständig utveckling.
Om än Höffding i sin utformning av
monismen avviker från Spinoza, så kan man
dock ej taga miste om att hans förkärlek för
monismen har en spinozistisk bakgrund. Det
intresse, Höffding på vitt skilda tidpunkter
visat denne tänkare, motiverar till fullo, att
man på honom själv kan tillämpa vad han
säger om sin lärare Hans Bröchners
förhållande till Spinozas filosofiska ståndpunkt,
nämligen att det var den, som han »fölte sig
nærmest beslægtet med». Kan man med en
viss rätt i Höffdings inriktning på en
kategorisystematik spåra ett arv från hans lärare
Rasmus Nielsen, så kan man nog med ännu
större rätt i hans dragning till Spinoza spåra
ett arv från den lärare, vilken såsom
personlighet betytt mest för honom, den även av
Georg Brandes så högt skattade Bröchner.
Med särskild styrka röjer sig en
spinozistisk orientering hos Höffding i hans uppfatt-
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
