Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Två översättare. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tv å översättare
Himmel, besvara min bön med välsignelse, ägnad
att njutas
som lyckogåva!
För lidande freda mitt hjärta!
Gör ej den forskande blicken för skarp men
förmörka den icke!
Och giv mig det lätta sinne,
som tar emot vad stunden ger
och skjuter bekymren undan
var dag till livets slut!
*
Jean de la Fontaine har under skilda
epoker i påfallande ihärdig grad varit
föremål för svenska översättares ömma omsorger.
Det torde i själva verket vara omöjligt att
påträffa någon fransk författare, på vilken
man i vårt land slösat mera av en
översättares mödor än just denne poet,
inkarnationen av 1’esprit gaulois, den respekt till
sägandes ytterligt respektlösa och frivola
con-tens och det litterära badinagets obestridde,
ouppnådde mästare. I Dalin, K. G. Tessin,
Gyllenborg, Kellgren och fru Lenngren har
han funnit mer eller mindre kongeniala
översättare. För några år sedan prövade greve
Albert Ehrensvärd sina krafter på en
översättning av en handfull lafontaineska fabler
och berättelser. Resultatet av dessa vittra
ansträngningar blev ett aktningsvärt, om
också en smula tungfotat, återgivande av den
galliskt eldiga musans behagfulla piruetter
och graciöst leksna upptåg. Det råder väl
knappast något tvivel om att charmen och
friskheten i La Fontaines virtuosa
alexandriner på ett helt annat och mera omedelbart
sätt kommer till sin rätt i den svenska dräkt,
vari nyligen Ivar Harrie klätt dessa Sagor
och noveller.1 Det är en i sitt slag enastående
1 Valda stycken ur dessa inflöto i Ord och Bild
1930 sid. 17 o. f.
översättning man här har att göra med —
så smidig, så bestickande fyndig är i själva
verket denna tolkning, att man näppeligen
tror den vara överträffbar. Skulle mot
denna volym någon anmärkning riktas, komme
denna att gälla inte själva översättningarna
men väl den essay som föregår dessa. För en
gångs skull förefaller det som om den högt
förtjänte essayisten inte ridit med
tillräckligt strama tyglar. Stramhet, pregnans och
berömvärt klara linjer utmärka eljest i
osedvanligt hög grad de tolkningar, som Ivar
Harrie här framlagt. Mycket skulle man
vilja citera ur denna handbok i levnadsvisdom.
Det må vara nog med följande prov på
förnuft och god smak, ting som alltid äro
behövliga men måhända mera än eljest äro det
i en sällsport virrig och skrikig tid:
En varg förklarar sig bestulen.
Hans granne Mickel Räv, en illa känd person,
blir stämd för detta brott mot ägorättsklausulen
till första laga tingssession.
En apa slår sig ner i rättens domarsäte.
Ej spår av advokat. Var part
för själv sin talan på sitt läte.
Målet blev ropat upp — och snart
blir det för alla uppenbart,
att Themis ej i markattsminne
har haft till laga byk ett smutsigare linne.
Rätten får en besvärlig stund:
det yrkas, vädjas och bestrides,
målet kalfatras, vänds och vrides,
tills domarn kommit underfund
med sakens innebörd och äskar ljud: »Jag känner
Er sedan länge, mina vänner,
och prövar skäligt att, jämlikt vår rättsurkund,
förklara bägge parter fällda:
Gråben får böta, alldenstund
det käromål han rest, bevisligt saknar grund,
och svaranden blir dömd att ofördröjligt gälda
det gods han utan tvivel stal.»
I Apans domslut göms en lärorik moral:
när skurkar inför rätla strida,
har ingen rätten på sin sida.
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:07 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1931/0559.html
