Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fransk genombrottskonst under nittonhundratalet. Av Ragnar Hoppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Hoppe
och omvärderingar, kan man ju icke
begära, att människoanden endast här skulle
nöja sig med en gång givna och
fastslagna värden. Tvärtom, konstnärens
intuition har ju ofta tidigare visat vägen för
utvecklingen, och kanske är våra dagars
radikala konst i grunden icke alls så
asocial som den kan synas vid en första,
ytlig bekantskap. Kanske betyder den i
stället en sanering, ett renodlande av
verkningsmedel, vilka vi nu endast kunna ana
oss till. Frågan står fri.
Det land, varifrån ända sedan
1800-talets gryning nästan alla mera betydande
konströrelser ha utgått, är Frankrike, och
än i dag förefaller det som om
Frankrike, eller rättare sagt Paris, skulle
intaga den ledande platsen i konstlivet. Men
kanske är det dock icke längre
uteslutande de franska konstnärerna själva som
komma med alla nya uppslag, alla nya
ideer. I Paris spela de utländska
elementen en större roll än tidigare, och
nutidskonsten utkristalliseras ur ett intensivare,
häftigare samarbete mellan skilda krafter
än någonsin förr. Denna ganska tydliga
tendens till en konstens
internationalisering är ju långt ifrån oförklarlig, sedd
mot bakgrunden av den moderna
kulturens överallt pågående mondialisering.
En rörelse som funktionalismen är
kanske det hitintills klaraste uttrycket för
vissa allmänna strävanden i tiden, och
teknikens oerhörda utveckling särskilt inom
samfärdsmedlen, radion och
cinematogra-fien spela säkerligen en icke oviktig roll.
Vad denna nya konst, som ännu endast
är i sitt vardande, kommer att skänka
mänskligheten, därom är det ännu för
tidigt att yttra sig med anspråk på
sannolikhet, men det är icke omöjligt, att
åtminstone en gren av den mer och mer
kommer att gå i abstrakt, konstruktiv
riktning för att tillfredsställa anspråk,
som icke längre fyllas av den direkt
na-turavbildande.
Vad som under det senaste halvseklet
har inträffat i Frankrikes konstliv får
kanske närmast betraktas som mer eller
mindre klara och medvetna
manifestationer av ett latent behov i ovan antydda
riktning.
Att både den franska expressionismen,
som bygger vidare på den grund som
lagts av Cézanne, Seurat och Gauguin,
och den därpå följande kubismen djupast
sett äro uttryck för ett fullt naturligt och
konsekvent sökande efter radikalt nya
konstnärliga uttrycksformer, därom torde
det väl icke längre råda något tvivel, och
endast så betraktade få dessa rörelser sin
förklaring. Härmed vill jag naturligtvis
icke ha sagt, att den individuellt
präglade konsten skulle ha ett mindre värde.
Utan en stark personlig upplevelse
existerar ingen konst, och den
abstrakt-konstruk-tiva kräver lika mycket av ansträngning
och fantasi som väl någon annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
