Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fransk genombrottskonst under nittonhundratalet. Av Ragnar Hoppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Hoppe
rikt orkestrerade färgen och den spontant
nedskrivna, personligt rytmiska kontur,
som begränsar föremålen. Mest outrerad
är konstnären under perioden 1907—1911,
då han bland annat målar kompositioner
som Dansen (Schtoukines samling,
Moskva) och Toaletten (hos norske
generalkonsuln i Paris, Peter Krag). Under
denna period var det han hade sin
bekanta skola i klostret vid Boulevard des
Invalides, där så många nordiska
ungdomar voro hans lärjungar.
Porträttet av konstnärens maka
(Christian Tetzen-Lunds samling, Köpenhamn)
har liksom Dansen och Toaletten målats
under denna Matisses mest
expressionistiska tid. Man förstår, att den våldsamt
uppdrivna koloriten i detta huvud, där den
ena ansiktshalvan är skär, den ändra gul,
och där komplementärparen blått och
orange, rött och grönt, brutalt men dock
koloristiskt spela mot varandra, måste ha
väckt till liv både entusiasm och ovilja.
Att stilen bildade skola har man många
gånger kunnat konstatera, inte minst på
retrospektiva utställningar av Matisses
lärjungar, så t. ex. på Leander
Engströms. Under en resa till Marocko T911
—-1912 kommer Matisse i kontakt med den
orientaliska konsten, som han redan
tidigare har beundrat, och denna mera
intima bekantskap blir av den största
betydelse för hans senare utveckling. Den
kultiverade färg och den fria, levande
rytm, som karakteriserar inte minst det
mera folkliga konsthantverket i orienten
påverkar Matisse i riktning mot en mera
arabeskartad, smyckande behandling av
bildytan, samtidigt som miljön ytterligare
stimulerar hans intresse för den
uppdrivna färgen. Jämför man t. ex. den förut
omnämnda Toaletten med den under
eller strax efter Marockoresan målade
härliga duken Odalisken (civilingenjör
Paul Tolls samling, Stockholm), kan man
lätt övertyga sig om vad han har vunnit.
I båda fallen rör det sig om en
komposition med två figurer, en sittande och en
stående, alltså ett slags existensbild i
egentligaste mening.
I den senare versionen har allt på en
gång intensifierats och förfinats.
Färgkompositionen bygger i så väl Toaletten
som Odalisken på motsättningen mellan
en varm och en kall dominant, som i den
förstnämnda duken är ett ljust skärt och
ett svalt, tunt grönt, i den senare ett
mättat rödbrunt — i golvet — och ett milt
emalj blått — i bakgrunden. Dessa
dominanter finna sina rappeller och
varianter i andra svagare framträdande,
avsiktligt harmonierande eller kontrasterande
toner, som organiskt ingå i den
kontrapunktiskt uppbyggda bilden. Som ett
komplement till det dominerande blå i
Odaliskens fond står å ena sidan det
varmt mossgröna i den sittande kvinnans
dräkt, å den andra det turkosblå (alltså
kalla), i den stående tjänarens. Andra
blå toner återkomma i det överlägset
insatta stillebenet på mässingsbrickan, som
med sitt kalla guld (citronen är en ny
variation av det gula) betecknar en
övergång mellan de varma och kalla
tonbildningarna. Märk väl, att nästan alla dessa
färger äro rena, oblandade tubfärger och
därför bibehålla hela sin styrka och
lyskraft.
En fransk kritiker, Guillaume Janneau,
som har den största respekt för Matisses
insats både som konstnär och befriare ur
konventionen, har framhållit huru han
anser honom vara en senboren romantiker,
en arvtagare till impressionismen,
såtillvida nämligen som han mindre beskriver
naturen än det intryck den väcker hos
honom och den emotion den utlöser.
Vid tiden för krigsutbrottet målar
Matisse några stilleben och interiörer, i vilka
han lägger större vikt vid själva
färg-matièren än tidigare.
En sådan duk är det nature morte med
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
