Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fransk genombrottskonst under nittonhundratalet. Av Ragnar Hoppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fransk genombrottskonst under nittonhundratalet
skjutas tillbaka mot en imaginär fond,
genom att binda vissa krafter och släppa
andra fria, har han skapat en bilddynamik,
som fått många profeter och eftersägare,
men vilken måste uppfattas genom känslan
för att ej misstolkas.
Fernand Léger älskar de brutala, enkla
formerna och den klara, rena, obrutna
färgen. Hans förenklade kolorit, där
lokaltoner i blått, rött, grönt, svart och vitt
oftast dominera, understödjer hans
strävan efter slående, starka uttryck och
hjälper honom också att suggerera det nya
rum och den nya rörelse som äro hans.
Léger har sagt, att tavlan, märk väl
singularis, skall vara ett rums förnämsta
möbel. Den skall med andra ord dominera
allt annat, härska enväldigt. Men i
motsats till Braque är Léger inte intim, och
hans målningar skulle säkert göra sig bra
mycket bättre i offentliga lokaler av stora
mått än i privata bostäder. Med sin
intensiva musik överrösta de alla andra
stämmor. Och dock finnes det både förfining
och tradition även i Légers konst.
Ser man på avstånd en vackert hängd
vägg med några stora dukar av honom,
komma de en med sin klara byggnad och
sin intensiva lyskraft att tänka på intet
mindre än solgenomstrålade fönster i en
romansk katedral. Där ha vi också det
folkliga drag. den sundhet i hans produk-
tion, som gör att den kan fortsättas och
icke blott blir ett uttryck för en individ.
Ty Léger är icke blott den av de franska
kubisterna, som har gått den rakaste
vägen och som med den hårdaste
konsekvensen har tillämpat lärans teori, han är även
en uppfinnare och upptäckare, som banat
väg för andra, och från honom
härstammar en hel rörelse, den »art concret» som
även i vårt land har sina entusiastiska
anhängare.
Kubismen betecknar tillsvidare det
längsta steg som mänskligheten har tagit i
fråga om konstens oberoende av
»naturen». Men säkerligen inte det sista.
Människoanden står kanske, trots allt, blott vid
ingången till det land, där den är född att
härska. Vetenskapen bringar oss så gott
som varje dag bud om nya upptäckter,
som revolutionera vår uppfattning om de
»enklaste fakta», och varför skulle då inte
våra konstnärer ha rätt att i sin tur visa
oss nya världar, som endast slumra inom
oss. Vår kännedom om den inverkan form
och färg utöva på vårt psyke och även
på vår kropp är ännu högst primitiv, och
kanske är det en förnimmelse härom oc.h
en ännu dunkel och oklar längtan som
driver konstnärerna, vilka även de sedan
gammalt räknas till siarnas klass, att gå
allt längre och längre ut mot det obekanta.
André D e r a i n. Hund.
Konstnären Erik Werenskiold, Lysaker.
^43"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
