Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dödsbädden. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDSBÄDDEN
Av ERIK BLOMBERG
Dör den du älskar, dör du själv. —
Du känner livet stanna i sitt lopp
i hennes, i din egen kropp,
som vattnet stannar i en sinad älv.
Vid dödens bädd,
vid detta sista möte,
är det som gravens brädd
er båda inneslöte:
förtorkat, utbränt allt,
som gav en gång ditt eget liv gestalt.
Och när du ser
allt det förfärliga som sker
med ansiktet, där själen levde,
då är det redan som du hävde
med nöd ditt eget bröst.
Kvävd liksom hennes är din röst;
en ishand vid ditt hjärta rör,
och huden stramar över pannan.
Ja, det är du som dör —
och dock en annan.
Men sedan, sedan — i den stund,
då hennes mun har slutat rycka,
och hon fått somna i en blund
så stilla att den liknar lycka —
den stumma smärta, som du spart
år efter år och aldrig kunnat visa,
nu lossnar äntligen och ger dig lisa.
Ditt ansikte blir mjukt och bart,
din hårdhet, som du ej förstod,
sköljs bort av denna livets flod,
som sluter sig omkring den döda.
Låt dina tårar flöda,
ty i din gråt
förenas ni som en gång skildes åt.
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
