Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Om svenska fåglars flyttning. Av Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar Lönnber g
för Egypten, från vilka Nilen kommer.
Han omnämner flera olika arter som
flytta och deras vanor och förhållanden i
samband härmed. Egendomligt nog trodde han
dock, att vissa fåglar, då de försvunno, ej
flyttade bort utan i stället gömde sig för
att genomgå en vintersömn i likhet med
vissa däggdjur och kräldjur. Till denna
kategori räknade han bl. a. storken,
turturduvan och lärkan. Den aristoteliska
åskådningen var i detta som i så många
andra stycken gällande under mycket lång
tid. Då Linné 1748 föreläste om fåglarna,
omtalar han, att vissa arter flytta och
andra stanna, men han synes också ha trott,
att några ligga i dvala. Så yttrar han bl. a.:
»Lärkan weta wi intet, om hon flyttar,
eller om hon håller sig under Stenar öfwer
wintern, efter hon så bittida om wåren
kommer fram. Swalorna säges allmänt
ligga på Siöbottn, som ock är observerat,
men hwilketdera Species weta wi ej». I
Systema Naturae, såväl tionde upplagan
1758 som tolfte 1/66, förklarar dock
Linné om både ladu- och hussvalan: »Om
hösten dyker den ned, om våren dyker
den upp.» Bland allmänheten levde f. ö.
tron på svalornas övervintrande på
sjöbottnen ännu långt in mot mitten av förra
seklet. Även lärda naturforskare trodde
det länge. Den store anatomen Cuvier
(† 1832) var t. ex. en anhängare av
denna teori. Det hände t. o. m. att en viss D.
Barrington i Royal Society, London,
försäkrade sig ha sett svalor upptagas från
bottnen av sjöar och sedan kvickna till,
när de kommo in i värmen.
Detta är alldeles som en repetition av
den utförliga, fantastiska skildring, som
Olaus Magnus givit i sin berömda
Historia de gentibus septentrionalibus, om
huru svalorna i mängd om hösten dyka
ned ur vassarna i vattnet och gyttjan för
att sedan gladeligen om våren dyka upp
igen och flyga omkring. Ännu så sent som
1849 inkommo till vår vetenskapsakademi
tre olika skrivelser, i vilka det beskrevs och
försäkrades, att de undertecknade själva
varit med om att med vinternot taga upp
»förstelnade» eller »kälade» svalor, som
sedan i värme kvicknat vid och flugit. Med
anledning härav utfäste Sundevall ett
pris av 30 R :dr B :co för första, 20 för
andra och 10 för tredje dylik svala, som
påträffats i vattnet och inom 15 mars
insändes till vetenskapsakademien »jemte
laga intyg öfver dagen och stället samt
sättet, hvarpå den blifvit funnen» etc. Det
är klart, att detta pris aldrig blev taget i
anspråk, och därmed var denna villfarelse
bragt ur världen.
Det var dock ej blott frågan om
fåglarnas flyttning utan även huru den ägde
rum, som var föremål för undran. Det
föreföll t. ex. egendomligt, att de små och
svaga fåglarna kunde tillryggalägga den
långa vägen och t. o. m. passera hav. Man
sökte efter förklaring till detta och
trodde sig finna en utmärkt sådan däri, att de
större och starkare flyttfåglarna skulle
frakta de små. Särskilt var det storkar och
tranor som fingo detta förtroende. En
sådan föreställning var vida utbredd såväl
bland folken vid Medelhavet som i
Sibirien, och då man än i dag i Norrland
kallar sädesärlan för tranärla, så är det en
relikt av en dylik uppfattning. Tranan bar
ärlan, det var ju uppenbart, ty de plägade
anlända samtidigt.
En annan underlig uppfattning av sättet
för vissa fåglars flyttning har till
upphovsman ingen mindre än Chr. L. Brehm. Han
trodde, att vaktel, kornknarr, vattenrall
m. fl. endast flögo, då de skulle passera
ett hav, men f. ö. tillryggalade vägen
löpande. Detta egendomliga påstående
kvarstod likväl i tyska upplagor av Brehms
Djurens liv ännu i helt sen tid.
I början av förra århundradet upptogs
dock alltmera studiet av fåglarnas
flyttning på ett mera rationellt sätt. Man
började att studera fåglarnas ankomst- och
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
