Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gertrud Lilja. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G e r t r 7i d Lilja
Gertrud Lilja.
Det ges ingen direkt förklaring av titeln i
boken, men när man läst den förstår man att
det är författarinnans namn på livet, ett
skeptiskt namn med en skymt av försonande löje i.
Hennes nästa bok hette Den ensamma; det
är hennes egen position som författare, den
stillsamme iakttagarens, som ibland kan
överraska genom sin skarpsynthet. Den tredje
titeln Människor röjer det trots allt outrotliga
intresse för medvandrarnas öden, som är
drivkraften i Gertrud Liljas författarskap.
Människorna i hennes böcker kunna
indelas i två kategorier. Till den ena höra de
intelligenta och själfulla, de finkänsliga och
tunnhudade, de som leva i disharmoni med
sig själva och världen, de desillusionerade
eller svikna, som tvingats att se döden i
vitögat och inriktat sig på livets väsentligheter.
Dit höra dessutom barn och fattigt folk, och
dit räknar hon gärna även förrymda fångar
och andra äventyrare. För alla dessa hyser
Gertrud Lilja en hemlig sympati, som dock
inte är sentimental. »Lidandet i och för sig
är ingenting stort och sublimt, det är vårt
småleende som gör det stort och sublimt»,
säger en av hennes personer.
Till den andra kategorien höra de
konventionella och lättlevande, de självbelåtna och
stupida, don juaner och dockkvinnor. Mot
dem är hon kärv, och hon har inte mycket
till övers för det som Thomas Mann kallar
»livet i dess förföriska banalitet». Oftast
räddas hon dock från att moralisera av sin
humor och självironi.
Gertrud Liljas första romanförsök Paulina
präglades av samma vinnande och uppriktiga
allvar som novellerna, men verkade en smula
blekt i utförandet. Man hade känslan av att
författarinnan ej stått tillräckligt fri
gentemot sitt ämne. Hennes senaste roman
Bcrga-kungen betecknar ett avgjort framsteg
beträffande förmågan av objektiv och levande
människogestaltning. Den har det personliga i
föredraget och är tillika välskriven som
roman.
»Bergakungen», som fått detta sitt
hedersnamn eller vedernamn tack vare sitt raska
avancemang från den fattiga Berga-Stinas
pojke till förmögen lanthandlare med två
stenhus, är en tvättäkta representant för
svenskt, eller kanske rättare småländskt
småfolk. Men på samma gång är han en
undantagsmänniska, en känsloaristokrat i
demokratisk kostym, ett dilemma som han delar med
flera av Gertrud Liljas personer. Det faller
sig därför fullt naturligt att han själv får
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
