Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gertrud Lilja. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
förtälja sitt öde i tankemonologens jagform.
Figuren verkar psykologiskt övertygande: en
kraftkarl och omutlig hedersman, styv i
nacken och ibland också en smula het på
gröten, med en blandning av uppkomlingens
osäkerhet och den intelligentes förakt gentemot
småstadsnoblessen; innerst inne en lätt
sårbar natur, utrustad med det sjätte sinne,
som ser ett stycke längre än till ytan hos
andra och hos sig själv.
Han gifter sig med sin kassörska, men
finner snart att hon hör till en annan ras, de
ärelystna och kyligt beräknande naturernas.
För deras sons skull håller han i det längsta
fast vid hustrun, ända tills han finner sig
både bedragen och bestulen av henne och till
på köpet bragts att misstänka en oskyldig
för stölden. Redan innan dess har instinkten
närmat honom till en annan kvinna,
bankdirektörsfrun Holger, vilken i sitt äktenskap
befinner sig i ungefär samma predikament som
han själv. Men innan de funnit möjlighet att
förena sina öden, rycks hon bort av en
sjukdom. Bergakungen står återigen ensam med
minnet av den döda och med sonen, som nu
blir medelpunkten i hans liv.
Som ett typiskt utslag av ödets oundvikliga
konsekvens ter det sig, när denne en dag för
in fru Holgers dotter i hemmet som sin
trolovade. Under den dagliga samvaron
återfinner Bergakungen hos den unga flickan något
av hennes mors väsen, och snart märker
han att också hon å sin sida börjar dragas
ifrån sonen till fadern, ifrån kopian till
originalet, som hon i ett obevakat ögonblick
råkar utsäga det. Ur den konflikten finns för
honom ingen annan utväg än döden. Det är
för livet självt i de båda ungdomarnas
gestalt han frivilligt rymmer fältet, samma liv
som gång på gång förrått honom själv, men
berättelsens slutstämning är icke bitter tragik
utan en optimistisk och befriande resignation.
Romanens värde betingas av denna
författarinnans mogna livssyn, hennes vakna blick
för »life’s little ironies» och hennes
känslighet för instinkternas dolda växelspel
människor emellan. Tungsinnet i hennes författar-
temperament genomlyses här som alltid av
en fin humor.
Senast har Gertrud Lilja samlat ett knippe
aforismer och småskisser i en volym med
titeln Vid vägkanten. Hennes reflekterade
natur visar redan i novellerna en dragning mot
en aforistisk stil. En aforismsamling är
dock ett mera vanskligt företag; tankar i
numrerade kolonner te sig oundvikligen mera
pretentiösa än de som hittas inströdda i en
novell, även om författaren liksom Gertrud
Lilja förklarar sig nöjd med att en läsare
bland tusen stryker för en enda aforism.
Hennes bok innehåller nog en del truismer bland
aforismerna, likaväl som en hel del tänkvärda
sanningar.
Där finnas några väl formulerade ord om
diktare och om läsare: »När livet lärt
författaren att tala rent — rent i alla
bemärkelser — är det tids nog för honom att tala
för andra.» Eller: »Läsaren känner ett starkt
och varmt grepp av författarens hand och
beundrar honom för hans styrka. Kanske är
det för att han själv griper om handen så
hårt, han inte känner hur den skälver...»
Följande förefaller också som ett ord i råttan
tid, då den sakliga litteraturkritiken ofta
löper fara att dränkas i essayistiska
utsvävningar: »Genom att med alltför stort välbehag
lyssna till sin egen röst, händer det att
kritikern totalt glömmer bort den stackars
författaren, som dock kunde ha anspråk på att få
vara en huvudperson vid sin avrättning.»
De flesta aforismerna handla om samma
ting som författarinnans noveller, om
resignationen och den tillkämpade livsglädjen, om
det personliga sanningskravet och rättskänslan,
om den stränga och fordringsfulla godheten och
om de intellektuella sympatierna som ge livet
värde. Den mänskliga egenskap som Gertrud
Lilja dyrkar framför andra är väl äktheten:
»Vad är det vi söka med ångest och sist av
allt uppge hoppet om att finna? Är det inte
något att tillbedja i himlen eller på jorden?
Kanske något så enkelt som det äkta.»
Äktheten är också hennes förnämsta tillgång som
författarinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
